browser icon
You are using an insecure version of your web browser. Please update your browser!
Using an outdated browser makes your computer unsafe. For a safer, faster, more enjoyable user experience, please update your browser today or try a newer browser.

Adoptionsberättelsen del I: I bergatrollets klor

Posted by on 4 juni, 2014

DSC_0651 copy (Custom)

Om jag nu ska berätta vår adoptionsberättelse så måste jag ju göra det där jag sist slutade, där jag valde att inte berätta mer just då, för att det var för känsligt och gjorde för ont. Där jag istället la ut någonslags rökridå här på bloggen för att dölja den där kampen som vi förde mot bergatrollet.

Som jag har nämnt tidigare så har vi adopterat en lite äldre flicka, en guldklimp på 5 år och 19 kg. En liten envis flicka som skulle kunna charma brallorna av den mest hårdhudade typ. Hon har skinn på näsan, spring i benen och kan redan med lätthet räkna till tio på svenska. Hon lär sig språket i en rasande fart och kallar mig och mannen för mamma och pappa.

När vi fick det magiska beskedet att hon var utvald att bli just vår dotter och vi var utvalda att bli hennes föräldrar så svävade vi omkring på små rosa moln. Vi hade ett halvår tidigare fått läsa hennes akt för första gången och visste direkt när vi såg fotografierna att där är hon ju, vår dotter. Så väntan hade varit lång och vi hade nästan gett upp hoppet, det kändes i ärlighetens namn helt nattsvart. Så när det glädjande beskedet kom den där eftermiddagen så kändes det för bra för att vara sant.

Och just den där känslan av någonslags oro visade sig senare stämma.

Efter ett barnbesked måste man i adoptionssammanhang kontakta sin socialsekreterare för att denne formellt skall ge sitt medgivande till adoptionen. Detta är som sagt bara en formalia som inte skall kunna bestridas på något sätt, det är ju föräldrarna själva som skall bestämma vilket barn de vill adoptera. I vårt fall så valde vår socialsekreterare att gå en helt annan väg. Hon tyckte inte att vi skulle adoptera ett äldre barn då det bara skulle ställa till problem för oss. Enligt henne skulle vårt barn skapa oss så stora problem att vi troligtvis inte skulle klara av att hålla ihop vårt äktenskap, vi skulle skilja oss och förmodligen så skulle en av oss bli tvungna att sluta jobba, allt för att vi skulle få det så jobbigt med vårt planerade adoptivbarn. Hon sa rent ut till oss att ”jag önskar att jag kunde gratulera er till ert barnbesked men det kan jag tyvärr inte”.

Efter att ha fört en kamp mot barnlösheten i nio år tid, blivit utredda både själsligt, kroppsligt och psykiskt, så var detta droppen som fick bägaren att rinna över. Vi hade ju äntligen fått veta att vårt adoptivland hade valt ut oss som lämpliga föräldrar till den där lilla flickan vars fotografi jag tittat på minst tjugo gånger om dagen det senaste halvåret. Hon som både jag och mannen börjat knyta ann till, hon som redan hade slagit bo i våran hjärtan. Hon som inte kunde bli mer perfekt för oss än just så. Vars ålder vi hade diskuterat innan och utan och kommit fram till att herregud det där fixar vi. Visst det kommer att bli jobbigt men vi fixar det. Vi har alla resurser som krävs, flera andra familjer som hade adopterat femåringar hade dessutom grundligt fått svara på alla våra omöjliga frågor och tagit emot vår nyfikenhet. Vi var förbereda till tänderna.

Och så möts vi av en socialsekreterare som i princip säger till oss att vi är dumma i huvudet.

Hallå! Är det konstigt att socialen har problem när personalen de har inte ens kan det där med bemötande! Hennes bemötande mot oss i detta då är så vidrig så jag har inga ord för det.

Men på något sätt, efter många tårar, sömnlösa nätter så tog vi oss vidare. Med hjälp av vänner, kollegor, släktingar och personalen på vår adoptionsförmedling så lyckades vi resa oss, få alla papper påskrivna och fortsätta vår resa. Stukade, ledsna och med väldigt mycket förlorad energi.

Som alltid så följde vi vår intuition som sa till oss att fortsätta, att vi skulle klara även detta och att vi skulle hitta vår skatt där vid regnbågens slut. Tack och lov för att vi orkade, för att vi är starka och för att vi har en enormt stöttande krets av människor som slöt upp runt omkring oss när vi återigen höll på att falla.

Vad jag tänker på såhär i efterhand är hur det går för alla dem som måste kämpa mot byråkratins bergatroll och som inte har den hjälpen som vi hade. Vad händer med dem?

Finns det någon ni känner där ute som slås emot dessa bergatroll så hjälp dem. Sträck ut en hjälpande hand, för det kan vara just det som gör att någon annan orkar. Vi har tyvärr ännu varken orkat eller vågat gå vidare med vår berättelse. Eftersom det är socialen som har makten, det är de som skriver våra uppföljningsrapporter och det är de som sitter med våra liv i sina händer.

Snacka om att vara maktlös.

Just vårt bergatroll är sedan någon månad pensionerad och vi har fått en ny, human, socialsekreterare att följas upp utav. Annars vet i katten hur det här hade slutat.

Förmodligen på kvällstidningarnas första sida. För jag är så innerligt trött på det där maktmissbruket, så hade det fortsatt så skulle jag slagits med näbbar och klor. Tro mig.

Och så undrar jag i mitt stilla sinne på vems sida bergatroll som dessa står på, inte är det barnens i alla fall.

13 Responses to Adoptionsberättelsen del I: I bergatrollets klor

  1. Jamtlandshanna

    Å, jag kan bli så arg och ledsen när jag hör om sånna där människor som ju faktiskt är där för att hjälpa, och så säger dom eller gör något helt galet. Vilken tur att ni orkade kämpa på! Jag är så glad över att ni äntligen fått ert efterlängtade barn!
    Kram

  2. Maria

    Det finns inte ord för detta…
    Jag skickar en stor varm kram och grattis till er underbara dotter.
    /Maria på östkusten

  3. Creandophoto

    Jag blir ledsen när jag läser dina ord. Jag tillhör ju skaran, socialtjänstens skara, men inte Bergatrollens. Aldrig ett bergatroll, det vill jag inte tro. Det låter som att den ni träffade var ytterst okänslig och taktlös. Hon borde ha kunnat hålla sin egen ångest för sig själv, den hade inte med er att göra. Att det finns svårigheter med att adoptera ett äldre barn, det är sant, men det betyder ju bara att man måste vara väl förberedd som förälder. Och det är ju ni! Hon hade ingen som helst anledning att fara ut på det sättet. Så jag blir ledsen när jag läser hur ni har blivit bemötta. Så fruktansvärt tråkigt!

    Men så härligt att ni har blivit föräldrar! Grattis! Grattis! Grattis!

  4. Creandophoto

    ..och tack för dina ord ♥

  5. VisaLiza

    Först vill jag bara säga hur otroligt glad jag är för er skull. Min man och jag är också drabbade av ofrivillig barnlöshet och det är onekligen inte någon lätt väg att vandra. Vi står inför IVF men valde för några år sedan att inte vänta längre på att bli föräldrar och blev därför familjehem med allt vad det innebär. Tycker du är helt fantastiskt stark som delar med dig av din berättelse och jag förstår verkligen vad du menar med att de har ens liv i sina händer. Kramar Liza

  6. Emmie

    Men herregud. Jag blir så arg så jag kokar.
    Fantastiskt att ni orkade vidare, att ni nu äntligen har fått er dotter.

  7. Emschen

    Åh vad jag gläds över att höra att ni fick Bergatrollet på fall! Som jag berättat förr för dig så har ju min syster haft en gosse som fosterbarn (nåja han tillhörde och tillhör vår familj lika mkt som mina biologiska barn gör) i 4 år. Han var inte ens 2 år gammal när han kom men sommaren efter han fyllt 6 år bestämde Bergatrollet och Vildvittrorna han plötsligt (på 2 månader!!!) flytta till sin biologiska pappa. En person som bara var pappa på pappre för han kände inte sin son, han hade inte träffat sin son mer än några få gånger varje år de sista två åren, innan dess ville han inte veta av sin son. Vi kämpade, vi slogs, vi grät och vi gick rätt vägar men gossen bor hos sin pappa (som tack och lova verkar vara just pappa) och växer upp till en ung man. Min far drog i de kanaler som han kan och tillsammans med andra fosterföräldrar fick de igenom att idag är det inte tillåtet att flytta ett barn på det viset.
    Fast hos oss gjorde det ingen skillnad för han saknas oss och vi får inte ha någon kontakt med honom. Det skär i mitt hjärta att han är borta som om han vore förlorad för alltid. Min fina systerson, min älskade prinsunge togs från oss av Bergatrollet.

    Kram och än en gång, ni är fantastiska!

  8. Frida Svensson

    vilken stark berättelse. och jag är inte alls förvånad över sociales agerande. jag har mycket med dem att göra genom mitt jobb, jobbar på advokatbyrå, och ibland är det så man måste slå sig för panna. ert barn är ljuvligt och din berättelse har lämnat mig tårig och den var mycket drabbande!
    all kärlek till dig och din starka, vackra och underbara familj!

  9. Marlene

    Bittra bergtroll!! Ibland känns det som om de med sådan makt skulle behövt licens för sitt arbete, där man ifrågasatte deras lämplighet, precis som de ger sig rätt att bedöma er. Grrrr! Tack och lov att ni fick rätt person som stöd istället!

  10. Villa Freja

    Vad ledsen jag blir. Så tufft att strida mot strömmen. Att behöva kämpa när man själv är svag. Samtidigt är jag så glad för er – att ni har er dotter! Att det fanns en skatt vid regnbågens slut och att ni tog er hela vägen. Stort grattis. Kram.

  11. Frida

    Vad ledsen jag blir över ett sånt bemötande! Men så fint att flickan äntligen är i era trygga armar!

  12. Maria

    En sådan människa ska verkligen inte arbeta på en sådan plats. Finns inte ord för hur man kan bemöta hoppfulla glada människor på det sättet. Tur att ni orkade kämpa lite och att ni fick er skatt.

  13. Theres -Sett sagt och gjort

    Åh, vilka människor!! Arg! Men Stort GRATTIS iaf till guldklimpen. Har inte varit ute i blogg världen på ett tag så jag har totalt missat denna fantastiska nyhet. Så glad för er!