Att sträcka sig lite längre

Vi har ju som ni har förstått valt att adoptera ett lite äldre barn, något som inte alls var självklart från början. För det är ju faktiskt så i adoptionssammanhang att man har möjlighet att välja. Man väljer land och sedan lämnas önskemål om ålder och så får man uppge om man kan tänka sig att ta emot ett barn med någon sjukdom och i så fall vilken. Vår önskan var faktiskt ett så ungt barn som möjligt och helst så friskt som möjligt (kan säga att det kändes helt sjukt ATT behöva välja eller för den delen välja bort. Vi snackar ju ett litet oskyldigt, föräldralöst barn här, men detta är bara en del av den psykiska pressen som man utsätts för när man skall adoptera. Och nej, inget psykologiskt stöd erbjuds, vilket borde erbjudas automatiskt för alla som adopterar). När tiden sedan gick och vi vandrade omkring i väntans ingenmansland så började andra tankar att komma krypande. De där tankarna om att vi kanske skulle kunna sträcka oss lite längre än så. Att vandra utanför den där ramen som vi hade satt upp för oss själva, den där ramen som var byggd av rädsla och okunskap. Så en dag så fanns hon bara där, i ett särskilt utskickat mail om en flicka som landet sökte föräldrar till, vårt eget lilla mirakel som nu är fem år fyllda och som är precis så perfekt för oss som bara hon kan bli.

Visst det är tufft att adoptera ett äldre barn, det är det verkligen. Å andra sidan har vi precis ingenting att jämföra med, det kan säkert vara lika tufft att adoptera ett yngre barn eller för den delen att få ett biologiskt barn. Jag menar vad vet egentligen jag. Jag har bara min egen historia att bära på och kunna berätta och absolut inget annat att jämföra med. Det är ju bara så nedrans dumt att jämföra.

Det enda jag vet är att detta visade sig vara så otroligt rätt för oss, vi träffade verkligen mitt i prick. Jag är så otroligt glad för att vi tog modet till oss och sträckte oss lite längre än vad vi först trodde att vi skulle klara av. och jag tror någonstans att vi alla är kapabla att klara av så mycket mer än vad vi först tror oss klara. Vi är så mycket starkare än vi någonsin anar och framförallt så gäller det att inse att rädsla och okunskap hindrar oss från att ta de där stegen som kan förändra våra liv för alltid.

Att lyssna på den där inre rösten som säger gå istället för att stanna. Intuitionen ni vet, jag har verkligen insett att om jag bara följer den så kan precis ingenting bli fel. Utan den leder mig bara direkt till livets kärna.

och mer rätt än så kan ju ingenting bli.

7 thoughts on “Att sträcka sig lite längre

  1. Så underbart att få läsa! Tack för att du berättar, delar med dig av detta stora ni får vara med om. Vet du, jag tror att det finns många som behöver dina ord. Precis alla dina ord. Lycka och det är ni verkligen värda alla tre! Och lille hunden också förstås :)

    Kram Ann-Louise

  2. Jag blir tårögd, jag menar det verkligen. Jag tycker du är en förebild för alla, ditt kloka tänkande ditt mjuka sätt och din tillförlit på livet. Fantastiskt!

    Lilla K har kommit helt rätt, hon är ert underverk som har kommit hem!
    Kram & Kärlek

  3. Det känns så underbart i hela mig när jag läser dina underbara ord.Ja hon har verkligen kommit rätt.Ja hon är verkligen ett litet charmtroll.

  4. Tack snälla du! Och varmt välkommen åter, kul att du har hittat hit igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>