Slut som artist

Ja, hmm, det är lite mycket här just nu om man säger så. Kanske är det lite höstdepp som har gjort sig påmint eller kanske är det faktumet att vi fortfarande är barnlösa trots en mängd IVF-behandlingar, att vi har påbörjat en adoptionskurs och att det på någotvis faktiskt känns väldigt vemodigt, trots att det borde kännas hoppfullt.

Kanske beror det på den här budgivningen som inte verkar ha något slut eller det kanske beror på att jag har tagit mig vatten över huvudet i hopp om att fylla mina dagar med roligheter för att slippa sugas ner i mörkret igen. Det där mörkret som har varit en ständig följeslagare under de här kämpiga åren i ivf-karusellen.

Alla ingredienser tillsammans blir, som sagt,lite mycket. Fast innerst inne vet jag, att det på någotvis, kommer att ordna sig allt det där. Så småningom, någongång i framtiden kanske även vi kommer att få glädjen att bilda familjen och få gåvan av ett barn. Det är inte rättvist, det här livet, det är det inte. Men trots allt, så är jag tacksam för det jag har. Så försöker jag se det, jag försöker fokusera på det som är positivt. Men ibland kan den där bitterheten komma upp till ytan och skina igenom. Bitterheten över det man inte får här i livet, det självklara. Det är då det kan bli såhär (för jag förstå verkligen hur tjejen känner det & all heder till Ebba som svarade på ett mycket ödmjukt sätt, men vissa andra onödiga, elaka kommentarer, alltså herregud).

Då tänker jag, tänk om alla kunde vara lite mer strorsinta gentemot varandra, inte kasta skit utan istället hjälpa. Försöka förstå. Att vi är alla bara människor som vandrar här på jorden och det bli så mycket bättre om vi hjälper varandra. Lyfter varandra igenom det som är svårt och tufft här i livet, istället för att mässa och döma varandra. Vi vet inte vad andra människor har för ryggsäckar och vad just de kämpar med. Vi kan bara finnas här för varandra, för att det blir så mycket lättare då.

Med vänlighet, öppenhet och ödmjukhet som parroll, istället för det där andra, det som bara förstör, förtär och är otillåtande. Nä den skiten kastar vi i soptunnan, lägger på locket och går därifrån tycker jag.

Ja, vi säger väll så då.

17 thoughts on “Slut som artist

  1. Så himla sant och fint skrivet! Har också en släng av höstdepp, för min del handlar det om det här med ensamhet. Vill så gärna ha familj och barn men verkar aldrig träffa den där mannen som jag ska göra det med. Satt och kollade runt på adoptionssiter här om dagen men som singel är det nästan bara gravt handikappade(väldigt sjuka barn som gäller och jag vet inte om jag klarar det. Det känns hemskt att säga så för de behöver ju också ett hem och kärlek. Men jag ser hur min syster kämpar med sin handikappade son och allting runt omkring. Och hur kan man som ensamstående ta på sig ansvaret för ett barn som kanske behöver otaliga sjukhusbesök och sjukdagar? Hur klarar man att behålla ett jobb om man måste vabba hela tiden?

    Och sen hör man till råga på allt om saker som den där mamman som verkar ha dödat sina två barn. Och kan inte låta bli att tänka att det är så långt ifrån rättvist som det bara kan bli.

    I vilket fall känner jag med er och håller tummarna för er. Jag hoppas er tid kommer. Snart!

  2. Jag hade ingen aning om att ni gick igenom något sådant här! Vilket kämp! Jag gillar ditt inlägg väldigt mycket. Förståelse, medmänsklighet och ödmjukhet är ledorden. Det är så viktigt! Vad fint att du delar med dig av dina erfarenheter och är så öppen!

  3. Finaste du!! Vad stark och fantastisk du är som delar med dig!

    Jag uppskattar verkligen människor som vågar dela med sig av det som är tungt i livet och inte bara det fina, lätta och positiva.
    Det är så många som sätter upp fasader om att allt är så bra och vi vill ju så gärna att det ska vara så! Men livet är verkligen inte lätt alla gånger och ibland känns det som att vi får kämpa i ständig motvind.

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att ordna sig till det bästa för dig och din man/sambo!

    Massa kramar till er!!

    //Helena

  4. Så starkt skrivet av dig och att dela med dig av det svåra. Jag är adopterad och skulle det inte bli några barn på biologisk väg så ska du veta att man kan bli mamma ändå. Jag har bara en mamma som räknas! Önskar dig lycka till med allt, från hjärtat!
    Kram

  5. Läste här innan idag men det är svårt att peppa tycker jag..Hade ingen aning vad du/ni går igenom och jag vill bara skicka all styrka och kramar till dig!
    Jag har inga barn än och har inte ens kommit till det där med ivf eller adoptionsplaner. Vågar inte ens tänka så långt.
    Tycker att du är duktig och stark som känner och erkänner att det är mycket nu. Hoppas att det lättar så småningom…klart att det gör.
    Stora kramen!

  6. Hade precis skrivit ett långt inlägg, men det blev inte sänt. Med tårar i ögonen läste jag ditt inlägg. Tänker mycket på Er! Många kramar till dig och din man och till Lemuren. Nu får vi se om det går fram.

  7. Var inte beredd på vad du hade skrivit och blev lite tagen där. Det krävs en hel del av en människa att kunna öppenhjärtligt berätta om något som är så känslofyllt och som verkligen berör in i det innersta. Blev också ledsen för er skull, för din skull. Att längta och önska sig ett barn är något av de tuffaste för själ och hjärta, för hela livet och för ett förhållande. En vän till mig har gått igenom flera behandlingar. Till sist gav de upp och de kunde inte tänka sig att adoptera.

    Tack för dina kloka känslosamma ord idag. Vad jag önskar att det ordnar sig för er. Kram!
    Ann-Louise

  8. Vad fint du skriver – visst borde det vara så att man hjälper varandra i stället för att stjälpa. Jag hoppas att folk till sist förstår sådant, men jag är medveten om att det är en långsökt förhoppning.

    Jag håller tummarna för att allt ska ordna sig i slutänden, på bästa sätt. 🙂

  9. En av de svåraste prövningarna i livet. Längtan efter barn. Jag har stått bredvid en av min käraste vänner i åtta års tid och lyssnat och gråtit tillsammans med henne. Jag kan inte föreställa mig smärtan. Modiga du som berättar så vackert och så öppet. Höstdeppen hjälper förstås till och ger allt omkring oss ett nyans av ja vad ska man säga…tristess. Jag tror att adoption kommer bli fantastiskt. Att hjälpa varandra borde vara en självklarhet. Ett leende och en hjälpande hand alltid och hela tiden.

    kram på dig!

  10. Jag hade ingen aning. Så fint och så tänkvärt skrivet. Vad jag önskar att det hjälpte om jag höll tummarna för er, för då skulle jag inte släppa dem.
    Stor kram kära du.

  11. Åh, oj! vilket kämp! starkt att berätta här också, sånt kanske är rätt så känsligt..
    den där bitterheten ja, så länge man håller den för sig själv och inte låter den ta överhanden så behöver den ibland få ta plats den också, tänker jag.
    alltså, den här texten gick rakt in i hjärtat!
    jag tänkte på dig idag, när jag gick vid havet, och tänkte att vi kanske skulle ta och ses över en härlig höstpromenad längs med havet och diskutera livet och alla dess händelser och skeenden och hur man tacklar det.
    ta hand om dig/er!
    kram!

  12. Å såklart att jag vill träffas & en höstpromenad vid stranden skulle ju vara helt underbart, lixom perfekt.
    Kram på dig fina du

  13. Kära bloggsyster,

    Dina ord går verkligen pang rakt in i hjärtat och smärtan, tröttheten och längtan lyser genom varenda ord som du skriver och får mina tårar att rinna. Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram och säga dig att allt kommer att gå bra. Jag skickar dig en kram genom internetrymden och en förhoppning om att era drömmar ska slå in. Livet är vackert och underbart men ibland blir vi också smärtsamt medvetena om hur orättvist och svårt det kan vara. Hur ont det kan göra att längta. Hur svårt det är att kämpa, hoppas och att ständigt bli besviken. Att glädjas, tro, hoppas och sörja på en och samma gång.

    Vänner försökte under många år att få barn. De hoppades och längtade men inget hände. Vid provtagning visade det sig att ingen av dem kunde få barn. Det fanns inget hopp alls. Adoption kändes inte som ett alternativ utan de beslöt sig för ett liv utan barn. Ett halvår senare kom ett glädjande mail, de hade bestämt sig för att adoptera. De hade behövt dessa sex månader för att sörja de barn de aldrig skulle kunna bära själva. Gråta, skrika, förbanna och sörja. Men nu var de redo att bilda familj. Att älska ett barn som behövde älskas ovillkorligt och bli föräldrar. Idag är deras dotter 8 år gammal och en mer älskad flicka kan jag inte tänka mig. Alla tårar och all smärta ledde fram till en kärlek större än allt annat. Livet är verkligen förunderligt! Vi förstår det inte alltid men vi förtjänar alltid lycka. I vilken form den än må komma.

    Tillåt dig vara höstdeppig och att gråta och känna ilska och besvilkelse över livets orättvisa. Det är ok. Och vi finns här allihop och håller tummarna för er!

    Stor kram till dig du modiga, starka och fina vän / Lotta

  14. Vad bra skrivet!
    Styrkekramar till er och jag hoppas verkligen att ni får möjlighet att bli familj snart oavsett om det blir via adoption eller på den naturliga vägen.
    Och grattis till lägenheten också!

Comments are closed.