Reaklipp klänning: Soaked in Luxury
Vi vart ju iväg hos en av mina kusiner i går, hon bor här i stan bara femton minuters promenad från här där vi bor. Och ändå så träffas vi nästan aldrig. Det var första gången vi var hemma i deras lägenhet i går, första och de har bott där i en halv evighet. Med sina två barn i en lägenhet i två plan och med serveringsgång och sådär gamla fina fönster.
I går blev vi ditbjudna för mannen ska spela (han är ju musiker) på min kusins 30-årsfest i nästa månad och vi skulle kalasplanera och hjälpas åt med körschema och sådant som behövs planerad för en fest med 70 inbjudna. Och jisses så trevligt det var att träffas. Vi har ju vuxit upp i samma släkt ute på landet där släktgårdarna ligger på rad, där det pratas jakt och odling och där dörrarna alltid är öppna för alla. Där man hjälps åt och bjuder på kaffe med nybakt vid tretiden och där middagarna till största del består av vilt, sås, potatis och inlagd gurka. Och där inget kan smaka så gott som just det.
Ändå har vi aldrig riktigt umgåtts jag och min kusin, vi känner inte varandra så bra och jag vet inte namnet på hennes vänner eller känner till vart de ska åka på semester nästa gång. Det är väl konstigt ändå. Och ändå i går när vi satt och pratade så kändes det som att vi känner varandra så väl. Vi har till stor del vuxit upp med samma referensramar och vi berättade olika anekdoter för varandra om släktingar som lämnat jordelivet men under sin livstid gjorde de mest underhållande saker. Ni vet de levde livet och deras upptåg lever vidare än i dag, i vårt minne och i våra berättelser, just för att de var annorlunda och lite tokiga men samtidigt alldeles underbara. Sådant pratade vi om och så bestämde vi att det här måste vi ju minsann göra om. Snart.
Tänk va, ibland glömmer man lixom bort vilka som finns där i ens närhet som känns lite längre bort än vad de egentligen behöver göra.
Åh vad mysig din barndom låter! Som Bullerbyn ungefär
Ja lite bullerbyn var det nog allt, i lite modernare tappning bara
Det låter härligt!
Visst är det konstigt att de som är självklara, men i utkanten, ibland glöms bort att man har. Maken har en kusin här i stan, de hörs väldigt sällan av. Men om livet krisar eller de behöver hjälp med något då vet de båda direkt vem de kontaktar. Det är lite underligt men väldigt tryggt.
Ja det är allt lite underligt det där, men så fint när man tänker efter, att det faktiskt finns en massa människor där i utkanten som man tycker om och som man vet finns där för en när det behövs. Det är bara att sträka ut en hand så finns det någon där som fångar upp den.
Kram på dig!
Snygg klänning! Lila är min favorit
Ser på bilden att det finns en kamel på dörren i bakgrunden som gör mig nyfiken. Ser gärna ett inlägg om den, är det ett klistermärke eller någon sorts dörrstopp?
Ha en finfin helg!
Tack snälla! Ja lila är helt klart min bästa färg oxå, det och vinrött.
Ha, ha ja kamelen, det får nog bli en historia för sig, inlägg kommer
Trevlig helg till dig med!
Så är det säkert. Jag har en hel hoper kusiner jag tyvärr inte fick växa upp med under de förhållanden jag levde i som barn och ungdom. Men inget säger ju att jag inte kan skapa den kontakten nu.
Kram.