Att vara en synnerligen oaktiv bloggerska och stolt över det

Ja, bloggen faller i glömska mellan varven och jag minns knappt hur länge sedan det var jag bloggade här senast. Tills jag blev påmind av en vän förra helgen att hörru, nu har jag gått in på din blogg varje kväll under 1,5 månads tid och där kommer inga nya inlägg. Vad har hänt?

Ja, vad har hänt?

Det som har hänt är nog framförallt att jag prioriterar annorlunda. För några år sedan så ville jag hinna med allt, framförallt så satte jag upp målet för mig själv att blogga en gång om dagen och hade en önskan om att nå ut till den stora massan, få en välbesökt blogg och kanske till någon viss del kunna jobba med bloggandet. Men vet ni, det var aldrig för mig, jag inser det nu. Jag hamnade i en utmattningsdepression precis när vi kommit hem med våra små skatter, efter att i något år helt har kört slut på mig själv med IVF-behandlingar, en synnerligen tärande adoptionsprocess, heltidsjobb, uppstart av ett företag (karmaljus ni vet) samtidigt som jag skulle blogga en gång om dagen och var med i en teateruppsättning. Ni vet jag flydde, från mina känslor, mina tankar och orkade inte riktigt ta tag i mig själv. I stället sprang jag, allt vad jag kunde ända tills jag kraschade. Det är nog inte många som förstod hur dåligt jag egentligen mådde, men när vi precis hade kommit hem med vår son så låg jag mest här hemma i sängen och grät. Jag gick till en läkare för jag trodde att jag var deprimerad men hon tittade bara på mig med stora ögon och sa, men vännen du är ju helt slut. Hon jämförde mig med en ballong som höll på att spricka. Hon ville skriva ut en massa tabletter men jag vägrade för jag tror inte på sådant (och alla får tro vad man vill)  jag ville istället gå hos en kbt-terapeut och fick en tid redan veckan därpå. Jag tyckte att hon vara bra och gick dit för samtal ett par gånger, men sedan sa hon tack och adjö och tyckte att det var bra så. Hon alltså och inte jag. Så jag bestämde mig för att inte söka mer hjälp utan istället börja meditera och söka inåt för att få de svaren jag sökte och för att hitta kraft.

Jag klandrade mig själv för att vara en urdålig mamma med noll energi till våra två precis nyhemkomna barn, samtidigt som det inte gick att be om att få hjälp med barnen av någon annan eftersom det kunde störa anknytningen. Samtidigt strulade dottern skola, hon fick den sämsta lärare i en stökig organisation och jag vantrivdes med att bo här inne i stan. Jag ville bara fly ut på landet, till lugnet och naturen och inte träffa en enda människa på år och dar.

Så nu när jag äntligen börjar komma på fötter igen, barnen har hamnat på de bästa tänkbara dagis/skola och vi har köpt vårt torp, så är jag så innerligt rädd om min energi och min tid. Jag vägrar falla tillbaka i de där destruktiva vanorna igen. Så tills jag har hittat en bra balans i allt det där så blir det ganska glest mellan inläggen här och det är precis så det kanske kommer fortsätta att vara. Eller så hittar jag ett bloggflow som inte stressar mig och det kanske dyker upp mängder med inlägg framöver.

Men vet ni, jag saknar det. Jag saknar orden, fotografierna och er.

Jag har alltså inte slutat blogga, det är bara glest mellan inläggen för att jag prioriterar annorlunda och det är jag tamejkatten stolt över.

One thought on “Att vara en synnerligen oaktiv bloggerska och stolt över det

  1. Ja, det är verkligen något att vara stolt över! Det är inte lätt att hoppa av när det rullar på för fort och man mår dåligt. Jag drabbades också av en utmattningsdepression när vår son var liten, min man hade blivit påkörd i en bilolycka med whiplashskada som följd och det blev sakta men säkert för mycket med allt. Efter det är det lätt att sjunka ner i tröttheten när det blir stressigt och att ändra något för att inte fortsätta likadant är nödvändigt. Jag har varit på gränsen igen länge och har bestämt mig för att skippa jobbet ett tag. Har istället dragit igång mitt eget för att få vara hemma och måla och sakta ner livet lite och det blir spännande att se vart det leder! Det är skönt med mer tid hemma med min son och min man och skönt att slippa bilpendla varje dag. Nu har jag fått min nya ateljé på plats i källaren och att få en alldeles egen plats för mitt skapande blir också jätteskönt! 🙂 Det är klart mycket såhär i början men det är roliga saker och under en kort tid. Sen ska jag försöka hålla tempot lugnt och förhoppningsvis sakta men säkert bryta stress-spiralen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *