Den inre rösten

DSC_0633 (Custom)Jag tänker ofta på hur svårt det faktiskt är att följa sin egen inre röst i dagens samhälle. Det finns så många som vill knäppa andra på näsan, som vill besserwissa sig mäktiga och som vill tala om hur andra ska leva sina liv. Jantelagen och samhället som gärna vill fösa in oss alla i samma smala, fyrkantiga boxar och så mycket enklare det är att bara följa strömmen än att simma motströms. När det gäller det mesta faktiskt. Av just den anledningen är jag smått allergisk mot alla råd som jag får ifrån andra, om jag inte själv ber om dem då förstås. Jag tror inte på goda råd ifrån andra utan jag tror istället på att följa sin egen magkänsla, sin egen röst. Ni vet den som inte är så lätt att höra om bruset utifrån är för högt. Den som alltid talar om vad som är bäst för just dig och som är just din vägvisare och kompass här i livet. Inte egot utan den där gnistan i dig som har kontakt med ditt högre jag och har en gudomlig glöd istället för den svärta tärande som egot besitter.

Jag tappar själv bort min inre röst ibland, när tempot i livet blir för högt och när andras behov går före mina egna under alltför lång tid. Och det är under de perioderna i livet som jag alltid mår som allra sämst, som jag fattar de sämsta besluten och som felprioriteringarna kommer som ett brev på posten. Av precis den anledningen är jag så enormt rädd om min egentid. Ni vet de där stunderna på dagen som jag har bara för mig själv. När jag kan känna in min kropp, hur den mår och vad min egen inre röst säger mig. Tvingas jag välja mellan sociala aktiviteter och en stunds egentid så är valet ganska enkelt för mig, jag försöker att lyssna när den inre rösten kallar numera.

Jag tror det är av precis den anledningen som jag dras till människor som väljer att leva lite annorlunda liv. Jag förförs inte av snabba bilar och lyxiga hem utan tycker att det är enormt spännande med annorlunda livsval eftersom det kräver så mycket mer av en människa än att följa den breda upptrampade stigen. Att trampa upp egna stigar kräver ju så mycket mer mod, energi och en bättre kompass än att följa den där asfalterade motorvägen av jantelag. Kan vi inte bara stötta varandra i alla tokigheter och försöka lägga energin på att utveckla oss själv istället för att berätta hur alla andra ska leva sina liv?

Så tänker jag, hur tänker du?

2 thoughts on “Den inre rösten

  1. Jag tänker som så att just nu mår jag dåligt för att jag inte följer min magkänsla eller någon annan heller för den delen. Jag kan inte bestämma mig vilken väg jag vill gå utan jag bara står och stampar på samma ställe. Åt ett håll har jag den vägen som alltid har varit lockande för mig, åt andra hållet har jag ett säkrare val som känns tryggt, åt ett tredje håll har jag ovissheten där jag kan låta varje dag komma som den vill. Jag klarar inte av att välja utan står därför bara stilla och inget blir bra alls.
    Därför börjar jag med mitt hem, om jag får en fungerade ordning i hemmet så kanske beslutet kommer av sig själv sen.

    Jag kan säga att jag tror jag behövde läsa dina ord just exakt nu, inte så att jag fick en aha-upplevelse men jag behövde läsa uppmaningen till att lyssna på magen.

  2. Självklart ska man låta andra leva sitt liv precis hur de vill. Tänk vilken energi det slukar om man skulle bry sig om hur andra lever …
    För mig är också den där egentiden så viktig. Utan den skulle jag aldrig ha tid för att läsa eller skriva – och får jag inte skriva kan jag liksom inte andas fullt ut.
    Kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *