Monthly Archives: juni 2017

Knäckig rabarberpaj

Förra sommaren flyttade jag mina rabarberplantor från stan till torparträdgården och hittade samtidigt ett annat gäng plantor vid komposten som jag grävde upp och planterade i trädgårdslandet. Den sommaren gav de ingen skörd alls utan var rangliga och taniga. I år trodde jag länge att det skulle bli samma sak men nu äntligen så har de vuxit sig starka och frodiga nog att faktiskt användas i matlagning. Så jag dammade av ett recept som jag fick för några år sedan, en kolaknäckig paj som är sådär sprängfylld med socker som väger upp rabarbern surhet så mycket att t.o.m min kräsne make stoppade i sig för glatta livet. Jag är ju ganska restriktiv mot vitt socker annars men till just rabarber brukar jag ändra mig och tycka att det ändå kan vara okej. Ingen regel utan undantag vetni.

Receptet hittade jag Ingredienser:

500 g rabarber

2 dl havregryn

2 dl socker

1 3/4 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

1 krm vaniljsocker

125 g smör

1/2 dl vispgrädde

1/2 dl ljus sirap

smör till formen

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Smält smöret tillsammans med sirap och grädde. Blanda ner de torra ingredienserna. Ansa och skär rabarbern i lagom stora bitar. Lägg dem i pajformen och bred på smeten. Grädda pajen i ugnen 40-50 minuter, tills den fått fin färg.

Ät och njut!

Förra sommarens mest lagade rabarberkaka hittar du här.

Utanför comfortzonen

Jag vet inte hur det är för er men jag tycker att det är skitjobbigt att gå utanför min comfortzone. För det får mig att känna mig väldigt osäker och otrygg. Precis som det alltid är när man inte har trygghetens täcke som ett skyddande pansar närmst huden. Ändå så har jag det som min ledstjärna att ständigt vandra utanför den där trygghetsbubblan.Galet tycker jag själv ibland och framförallt jobbigt. Men samtidigt så utvecklande. Hur ska man annars kunna hitta sina talanger, sina gränser och dolda drömmar som man inte ens själv visste att man hade?

För mig har det framförallt handlat om att våga ta plats, stå på scen, spela teater, höras och synas mer än vad som är bekvämt för mig. Ni vet mycket av den där grunden läggs tidigt i ens liv och för mig handlade grundskolan mest om att inte ha några vänner, att ständigt bli vald sist in ett ett lag på gymnastiken, att ständigt stå utanför och om den där osäkerheten som slår rot i en. Den där lilla nioåriga flickan inuti som helst av allt vill gömma sig och inte synas, hon drar alltid hårt i mig när jag pratar högt och andra ska lyssna.

Att stå på scen, spela teater eller prata inför en massa människor var länge min allra största skräck. Men istället för att förlamas av det och låta mina demoner styra så valde jag att möta mina rädslor och gå så långt utanför den där comfortzonen att den snart är en liten prick i fjärran. Eller rättare sagt så har ju min trygghetszon växt och blivit större alltmer jag har utmanat dess gränser. För vi har ju alla olika storlekar på våra trygghetsbubblor och ju tryggare vår omvärld är, desto större tenderar vår bubbla att vara. Men som sagt ju mer man utmanar sina gränser ju mer saker blir man så småningom bekväm med att göra.

Sedan tror jag ju på att våga fånga sina drömmar, vilket ju går lite hand i hand med den där comfortzonen. De allra flesta drömmar handlar om att bryta upp från det invanda, kanske flytta, kanske starta eget, lämna en fast inkomst och ett tryggt jobb eller kanske handlar den om att ta mer plats. I vilket fall som helst så handlar det om att lämna trygghetens varma famn och våga hoppa. Jag tror att det är först i hoppet som magin sker, som fallskärmen vecklar ut sig och som du faktiskt lär dig att flyga.

Aldrig innan. Du vet aldrig innan vad som väntar dig.

Men en sak är säker och det är att rätt tidpunkt aldrig infinner sig. Det går inte att gå och vänta på mer tur, mer pengar, mer tid… det är lixom bara att kasta sig utanför trygghetens runda cirkel och ut till adrenalinkickarnas okända värld. Dit där du blir modigare, där du växer och kanske hittar ännu oupptäckta talanger.

Nu undrar jag lite nyfiket vad som är dina drömmar? Vilka drömmar har du förverkligat och vilka har du kvar? Lever du din dröm? Å vad jag tycker det här ämnet är spännande…

En Söndag med höstfeeling

Söndagen här på västkusten har varit både regnig och hostig. Jag gjorde en kraftansträngning på morgonen och försökte städa huset samtidigt som två trötta barn hade svårt att samsas med varandra. Efter typ två städade rum så landade jag i soffan istället under hostattacker och allmän trötthet. Medan regnet har smattrat utanför så har vi istället tittat på film, lekt lekar och bara tagit det lugnt. Innan kvällsmaten tog jag en promenad i stilla sommarregn med den lurviga och kom hem till långkok och tända ljus i torparköket. Riktig höstfeeling på det. Inget mig emot, då jag ibland behöver dagar som just denna.

Höstfeelingssöndagar att bara stänga in sig och låta själen komma ikapp litegrann.