Jaa, alltså oj vilken helg det har varit, den har gått i 190 från början till slut. Om vi ska börja från början så var vi iväg och firade älskade mormor på Fredag kvällen. Sedan på Lördag upp alldeles för tidigt, iväg till jobbet, sluta lite tidigare än vanligt, cykla hem, duscha, bilfärd till Göteborg, checka in på Gothia Tower, möta upp vänner för fördrink, mat och champange i hotellbaren.

Sedan helgens höjdpunkt: konserten med Brad Paisley. Det går bara att beskriva den på ett sätt och det är magisk. Jag menar han har allt, han är snygg, sjunger som en gud, har en karisma som skulle kunna göra vem som helst grön av avund, skriver texter som träffar rakt i hjärtat, en begåvad musiker och dessutom en entertainer utan dess like. Som sagt, det var magiskt (det enda icke-magiska med det hela var att mitt kamerabatteri var urladdat när vi kom fram till Göteborg, hur förbannad tror ni att jag är på mig själv för det, ungefär?).

Sedan på Söndagen vart det sen hotellfrukost i en överfull matsal, bil hem till Halmstad, tolvårskalas med hela tjocka släkten utomhus i solsken och med tacos, kladdkaka och ballonger.

Sedan till helgens andra minnesvärda upplevelse:seans sent på kvällen i ett nedsläkt rum fullt med tända ljus på mina föräldrars gamla släktgård. Vilken häftig grej. Vi var åtta släktingar, som står varandra nära, bara kvinnor som fick uppleva denna märkliga kväll tillsammans. Jag vet att många tycker att sådana här grejer är humbugg och skitsnack, vilket man gärna får göra om man vill. Det är ju lixom upp till var och en. Men för mig är det sanning och en del av livet.

Så var det i alla fall med den helgen, en helg att minnas på många sätt.

Hur har ni haft det?

I dag drar jag och mannen upp till Göteborg tillsammans med några vänner för att lyssna på Brad Paisley. Första gången han är i Sverige och andra gången för oss att se honom live. När vi såg honom sist så körde vi från Nashville över Smoky Mountains till Charlotte, 60 mil alltså för att se och lyssna på en av countryns största. I dag kör vi enbart 15 mil men med lika stora förväntningar som sist.

Har ni inte hört honom tidigare så kan jag verkligen rekommendera några låtar att lyssna in sig på:

Whiskey lullaby – den sorgligaste av dem alla, men ack så vacker.
She`s ererything – Den totala kärleksförklaringen
Little moments – Om att uppskatta livets små ögonblick.
Celebrity – Tja, om att vara kändis. Ni bara måste kolla på videon, kolla in kaffemannen.
Working on a tan – Denna sommarens stora hit, lite mer ös i än de övriga.

Nu har jag då äntligen bestämt mig. Bestämt mig lite mer för vad hösten skall innehålla och för vad jag verkligen vill göra, oavsett vad det kräver av mig. Jag kunde bara inte tacka nej till någon av de där högsolekurserna som jag kommit in på. Det får bära eller brista. Men jag är så nyfiken på vad de innehåller och vad jag kan lära mig av dem. Jag menar, att skriva för webben och att lära mig mer om fotoredigering, det är lixom stört omöjligt att tacka nej till sådana kurser.

Vad jag däremot var tvungen att tacka nej till var den där musikalkursen med Hallands mest sprudlande regissör, det gör lite ont i hjärtat att tacka nej till sådant. Men det gick bara inte. Det är så ibland.

Det som jag ännu inte har bestämt är om jag ska tacka ja till den där rollen i en nyskriven pjäs med en ensamble som jag ännu inte känner. Å det skulle vara så roligt. Jag är så nyfiken på allt det där, på det nya, på det jag ännu ej kan och på nya människor. Den nyfikenheten skall jag hålla hårt i och hoppas att jag får behålla hela livet. För tänk vad tråkigt livet skulle vara utan den.

Min teatervän och hennes Jack Russeltik tog med mig och Lemuren ut på en stärkande långpromenad förbi gömda gårdar och oändliga fält. Jag älskar sensommaren när bönderna bärgar sin skörd, när skogen är full av svamp och luften är sådär hög som den bara kan vara precis innan lövens träd börjar skimra i hösten färger. Det är något visst med det. När naturen liksom skvallrar om kommande höstkvällar fyllda av stearinljus, ulliga filtar och höstgrytor som puttrar på spisen.

Att kunna fylla sådana dagar med långpromenader och efterföljande fika är ren lyx. Att dessutom fika med bästa teatervännen som kan vara den mest sprudlande och energiska person som jag känner, ja det är bara mer än underbart. Vi har fyllt dagen med prat om österländsk andlighet, livet efter detta, resor, teater, religion och barnlöshet. Det är sådant som jag önskar att alla diskuterade lite mer. Istället för tv-program, kändisar eller skvaller om andra. Nä sådan skit är jag mer än trött på. Tacka vet jag människor som vågar diskutera riktiga saker, sådant som spelar roll och sådant som betyder något. För alla. Egentligen.

Ibland har det sina fördelar med att jobba helg inom vården. Som två lediga dagar efter varandra mitt i veckan tillexempel. Inte fy skam inte. Just nu sitter jag och laddar med en riktigt lång och god frukost (med massor med blåbär och med tranbärsjuice allt som är bäst för min kroppstyp pitta enligt ayurveda). Alldeles strax vankas det nämligen långpromenad med bus för Lemuren och med en massa prata-igen-sedan-sist-prat för mig och en av mina bästa teatervänner.

I kväll blir det dessutom en återträff för mig och en klasskompis sedan grundskoletiden, henne sprang jag på i somras och vi bytte då nummer och lovade varandra en fika framöver. Och det är alltså den vi siktar på i kväll. Vi som inte har träffats på säkert tio-år, snacka om att ha mycket prat och livsuppdateringar att ta igen.

Å herregud. Är precis hemkommen från gymmet och inser hur otroligt otränad jag har blivit över sommaren. Jag menar hallå, jag orkar knappt ta mig igenom träningsprogrammet även om jag har dragit ner på vikterna ordentligt, så att jag i princip befinner mig där jag var från allra första början. Och då ska vi inte snacka om förra veckan. Då fick jag för mig att här ska minsann börjas springa och powerwalka (kan man egentligen böja det ordet så?) ordentligt igen. Så då gjorde jag det. Alla dagar fram tills i fredags då träningsvärken var ganska ordentlig och energin var slut. Alltså måttlighet och tålamod vad är det?

I alla fall. Nu är jag hemma igen, har hällt upp en smoothie och tänkte sitta på den solbadande balkongen ett tag och njuta av att apelsinträdet blommar för andra gången i sommar och riktigt dra ut det där sista av den här sommaren. Sedan vankas det långpromenad med Lemuren, städning av vår kaosartade lägenhet och ja, inte att förglömma ett jobb som väntar mellan två och tio. Det är ju nästan lite lätt att glömma när solen bjuder på det bästa och fötterna ännu inte har fått nog av sandstrand och salt vatten.

Japp i förgår (19/8) slog jag minsann till med att bli ett helt år äldre, kan ni tänka er (och översta bilden är inte alls på mig utan på min tjogonågonting-syster). Ytterligare ett steg närmre 35 alltså. Helt galet, jag som precis har vant mig vid att vara trettionågonting. Den stora dagen firade jag med att laga mat till stora, brokiga familjen som inhyser både fastrar, farbröder, syskon, föräldrar, fostersyskon, kusiner och så mannen så klart och inte att glömma, allra allra bästa vännen som kom nerkörandes från Göteborg enbart för att vara med och fira.

Jag rörde ihop en saffransdoftande, varm fisksoppa med ett riktigt stort surdegsbröd till och som efterrätt bjöd jag på ungefär världens godaste äppelpaj. Eller som mannen uttryckte det, äppelpajernas äppelpaj, inget dåligt omdöme inte. Pajen består av tre, TRE lager med godsaker och då kan det faktiskt inte bli annat än himmelsk, äppelpaj med extra allt helt enkelt.

En massa fina presenter fick jag såsom lärorika böcker, doftande kryddor, ett underbart vackert armband, vin, ett helt fantastiskt fint stativ (här ska det fottas) samt lite annat pyssel och i dag har mannen alltså knåpat ihop en alldeles spillrans ny blogg och jag tror minsann att jag kommer att trivas alldeles utmärkt här (ska bara lära mig hur allt funkar här).

Hoppas att ni oxå gör det.

Varmt välkomna

Follow my blog with Bloglovin