Category Archives: Lemuren

När familjen återigen är komplett

DSC_1074 copy (Custom)

Jamen vi fick ju hämta hem vår lilla lurviga i går och det är ju SÅ underbart att ha henne här hemma igen. För ingenting är sig likt utan henne, så är det bara, vi i familjen har alla saknat henne på olika sätt. Den där busiga, intensiva, otroligt snälla och alltid lika kärleksfulla lilla vovven.

I går strax efter lunch fick hon komma hem. Hon fick dropp över natten, inget mer kräk, magen hade skött sig och det där som satt där i vägen hade åkt ut sin naturliga väg. Men å så trött hon har varit, ville knappt hälsa på oss när vi hämtade henne (ja vi övergav ju henne där på djursjukhuset så det var väl rätt åt oss kan jag tycka) och somnade sedan i min famn efter fem minuters åktur. Väl hemma så gav vi oss alla ut på promenad och efter det så sov hon precis hela eftermiddagen och kvällen i går. Säkert trött efter både magont och en övernattning på djursjukhuset.

Men äntligen så är hon här hos oss igen, vår älskade lilla lurviga och ordningen är återigen återställd.

Med en familjemedlem på djursjukhus

DSC_0196 (Custom)Ni vet vissa dagar blir inte alls som man tänker sig från början, gårdagen var precis en sådan dag som lixom strulade till sig precis från start. Med trötta barn som sover dåligt när natten är ljus och varm, hantverkare som hade tusen frågor och vi inte alla svar, en badrumsrenoveringen som inte gick som den skulle men framförallt för att vår älskade lilla lurviga, Whilma, kräkte gång efter annan så när hon framåt förmiddagen var fortsatt hängig, skakig och varken ville äta eller dricka så fanns det inte så mycket annat att göra än att ringa djursjukhuset för en akuttid.

Och tur var det, för efter lite undersökningar, blodprover och röntgen så konstaterades det att hon hade något som satte stopp i tarmen, förmodligen ett ben som hon har hittat och tuggat i sig någonstans. Vi är väldigt försiktiga med vad vi ger henne men med en stor torparträdgård att spatsera runt i och väldiga ängar runtom, så har hon förmodligen lyckats hitta något att stoppa i sig som hon inte alls skulle.

När jag efter några timmar lämnade henne där på djursjukhuset och enbart fick med mig ett koppel hem så kändes det så fruktansvärt sorgligt. Nu är hon ju där för att få dropp och annan behandling och framförallt för att bli bättre, men å vad jobbigt det är när ens djur blir sjuka. Hon är ju nio år nu, vår lilla Whilma och jag kan inte ens föreställa mig en tid när hon inte kommer att finnas med oss längre. Det är ju så med de där älskade små familjemedlemmarna, hur mycket man än vill att de alltid ska finnas där så kommer det en tid när man måste säga adjö. Nu är vi ju inte där än, men å vad jag fasar för just den stunden. Gårdagen var precis en sådandär dag som visar hur skört allting är. Ni vet livet.