Category Archives: Livet helt enkelt

Att ta det som det kommer

dsc_0095-custom

Jamen hej. Här har ni mig som visst sådär plötsligt ha börjat blogga igen. Jag har ju skrivit om det här bloggandet kanske miljontals gånger tidigare och den här bloggen har minst sagt varit både fram och tillbaka under ganska många år nu. Precis som mitt liv har varit, fram och tillbaka, uppochner. Eftersom jag är en människa som påverkas sådär väldigt mycket av mina känslor och av medochmotgångar i livet så har jag så svårt att hålla någonslags fasad uppe. Jag är lixom inte sådan. Jag är spontan och ärlig. Vilket förmodligen oxå är därför som jag har ganska lätt för att spela teater, för att jag kan alla mina känslor. Jag döljer dem inte under lager av annat utan lever livet på riktigt och är inte alls bra på att spela teater i mitt eget liv, utan föredrar att göra det genuint på scen. Och som jag har skrivt tidigare så har det av förklarliga skäl varit mycket, minst sagt, de sista åren. Men jag tror att det börjar att lätta snart, jag ser de där orosmolnen sakta börjar att skingra sig och även om jag har enormt mycket att stå i just nu, så ser jag verkligen en ny vår inte allt för långt borta. Både ute såväl som inne.

Vår lägenhet ligger ute till försäljning nu, vi har minst tre inbokade visningar helgerna framöver och sedan efter det så har vi några månader av renovering till här i vårt 1800-tals torp innan vi flyttar hit permanent och på riktigt. Ett boende mina vänner, på landet med två fantastiska barn och min underbara man. Mer än vad jag någonsin skulle kunna önska mig av livet, eller ana att det hade i beredskap för mig, för några år sedan.

Efter några intensiva år så hoppas jag snart hitta det där lugnet som jag så länge har sökt och strävat efter. Här ute på landet i vårt vingelvangelhus med skogen inpå knuten och havets vyer på bara några minuters promenadavstånd så känns det mer verkligt än på länge. Kanske är det så som jag så länge har trott, att utan dalar så finns det heller inga toppar och tvärt om. Jag tänker att livet är så, att det måste få vara tungt ett tag för att sedan återigen kunna vara ljusare och mindre strävt.

Jag tänker att vi pratar för lite om det tunga i livet, det svåra och det som tar emot. det är så himla mycket ”happy land” på Instagram, på bloggar och på alla sociala medier att jag nästan vill spy på det. Det där perfekta livet som lixom inte finns på riktigt och som vi nästan stressas ihjäl utav. Jag uppskattar  verkligen vackra bilder, vackra kläder och tilltalande miljöer men jag vill att livet ska vara på riktigt, ni vet både glatt, vackert, strävt och skevt. Vi behöver alla delarna, inte bara det där rosaskimrande och glittrande.

Såja, här har ni alltså mig igen, tillbaka på bloggen som det verkar. Jag tar det som det kommer helt enkelt, med bloggen och med livet och precis så som jag hoppas att ni alla andra gör. Min tanke är just nu att börja blogga igen, om livet vill, vill säga. Det enda jag kan lova er är att inte alls uppdatera en gång om dagen utan när tillfälle i livet ges och när fingrarna behöver skriva oss sig.

På återseende kära ni.

Regnblask, blåst och en ledig onsdag

dsc_0362-custom

Onsdagar betyder ledig dag för mig och så även för sonen som alltså även han är hemma och skrotar runt med mig. Det är en ren fröjd att ha en ledig dag sådär mitt i veckan och att jobba 75 % är nog något som jag skulle kunna göra resten av mitt yrkesverksamma liv. För att få tid för återhämtning, tid för barnen, tid för mig själv, tid för allt som ligger mig varmt om hjärtat.

I dag blåser det storm här i västkuststaden och vi sitter inne i torpet och myser. I trädgården kan jag höra havet som ryter en bit bort och marken är full av snöslask som blir till gyttja under vinterkängorna. Det viner och knakar i vårt gamla 1800-tals hus och det är svårt att hålla värmen härinne även om elementen jobbar på för fullt och kaminen sprakar i bakgrunden. Lite av charmen med gamla hus såklart men en tilläggsisoleringen när vi byter fasaden till sommaren ligger nog inte så långt borta, om jag säger så.

dsc_0372-custom

Förutom att försöka hålla stormvindarna utomhus och värmen inomhus så har jag och barnen nästan alltid samma rutin på Onsdagarna. De mår som sagt bra av rutiner och fyrkantighet även om jag hellre föredrar det där spontana och oplanerade. En mix av det där är väl förmodligen det bästa, lite spontant med grunden i fasta rutiner. I alla fall så är det bananplättar, lek med legodjur som rymmer ut i skogen till friheten (alltid precis samma lek, viktigt det där) och en stunds filmtittande innan vi alla tillsammans lagar kvällsmat. I vanliga fall brukar vi starta upp med en rask hundpromenad direkt efter jag har plockat upp dottern från skolan men just i dag hoppade vi över den punkten på schemat. Efter att tillsammans ha röstat emot oväderspromenad för att istället börja med det där filmmyset.

Och det gick ju bra det oxå. Vad hittar ni själva på i detta höstoväder med januarisnö?

En väldigt tidig Måndag

dsc_0359-custom

God morgon på er! I dag sparkar vi igång den stora verkligheten igen och jag passar på att gå upp klockan fem för att äta grötfrukost, beställa födelsedagspresent till den snart åttaåriga dottern, betala några räkningar och rasta vovven. Första jobbdagen som jag vaknar i torpet och vet lixom inte riktigt när jag ska ge mig av på morgonen för att komma i tid i halkan till sjukhuskläder och fotriktiga skor. Men det ger sig.

SÅ fantastiskt skönt att vara tillbaka i fyrkantigheten och de fasta ramarna igen i alla fall. Barnen behöver det och behöver de det så behöver även jag.

Hoppas att ni alla får en förträfflig Måndag. På återseende.

Kylslagna ledighetsdagar

dsc_0297-custom

Kylan biter tag även i oss västkustbor denna kylslagna trettondag och vi vaknar för andra dagen i rad utan kallvatten i köket här i vårt lilla gudsförgätna torp. Vi bor här nu mellan fotografering och visning för att liksom inte stöka till den där perfekta införvisningenstädningen i vår lägenhet. Ni vet den som inte är på riktigt utan bara ett visningsexemplar av ens verkliga liv. Gillar visserligen att styla men ogillar skarpt allt det där tillkonstlade som inte är på riktigt utan bara för att höja marknadsvärdet på saker och ting. Men det är ju så vårt samhälle ser ut nu för tiden, det är så mycket yta och allt mindre tyngd i det mesta.

dsc_0311-custom

Trots att vårt lilla torp inte på långa vägar har alla de där bekvämligheter som jag egentligen önskar mig av ett boende, så är jag mer harmonisk här än i vår fullutrustade lägenhet i stan. Och kanske är det just det som gör det, det operfekta och ofullkomliga. Där den värmande elden i eldstaden blir viktigt för att hålla värmen om kvällarna och där kampen för att inte få vattenledningarna att frysa gör att jag hittar tillbaka till något ursprungligt i mig. Och det är nog precis det som jag behöver. Som jag tror att vi alla behöver. Det jordade och ursprungliga. Marken, elden, vattnet och stjärnorna.

dsc_0298-customdsc_0300-custom

Efter en kopp kaffe, en äggmacka och en eld som sakta värmer upp vardagsrummet så är hela familjen snart redo för att ge oss ut i ett krispigt vinterlandskap (minus snö tyvärr) för att andas lite frisk luft och rasta av oss lite. Till kvällen kommer några vänner till oss hit och vi ska äta köttgryta med knödel, en rätt som har följt med oss efter våra vistelser i Tjeckien och som uppskattas mycket av barnen. Att fylla Torpet med mustiga grytor och fulla bord är nog det allra bästa sättet att göra om ett gammalt torp till ett ställe att kalla hemma.

dsc_0313-customdsc_0305-custom

Att vara en synnerligen oaktiv bloggerska och stolt över det

Ja, bloggen faller i glömska mellan varven och jag minns knappt hur länge sedan det var jag bloggade här senast. Tills jag blev påmind av en vän förra helgen att hörru, nu har jag gått in på din blogg varje kväll under 1,5 månads tid och där kommer inga nya inlägg. Vad har hänt?

Ja, vad har hänt?

Det som har hänt är nog framförallt att jag prioriterar annorlunda. För några år sedan så ville jag hinna med allt, framförallt så satte jag upp målet för mig själv att blogga en gång om dagen och hade en önskan om att nå ut till den stora massan, få en välbesökt blogg och kanske till någon viss del kunna jobba med bloggandet. Men vet ni, det var aldrig för mig, jag inser det nu. Jag hamnade i en utmattningsdepression precis när vi kommit hem med våra små skatter, efter att i något år helt har kört slut på mig själv med IVF-behandlingar, en synnerligen tärande adoptionsprocess, heltidsjobb, uppstart av ett företag (karmaljus ni vet) samtidigt som jag skulle blogga en gång om dagen och var med i en teateruppsättning. Ni vet jag flydde, från mina känslor, mina tankar och orkade inte riktigt ta tag i mig själv. I stället sprang jag, allt vad jag kunde ända tills jag kraschade. Det är nog inte många som förstod hur dåligt jag egentligen mådde, men när vi precis hade kommit hem med vår son så låg jag mest här hemma i sängen och grät. Jag gick till en läkare för jag trodde att jag var deprimerad men hon tittade bara på mig med stora ögon och sa, men vännen du är ju helt slut. Hon jämförde mig med en ballong som höll på att spricka. Hon ville skriva ut en massa tabletter men jag vägrade för jag tror inte på sådant (och alla får tro vad man vill)  jag ville istället gå hos en kbt-terapeut och fick en tid redan veckan därpå. Jag tyckte att hon vara bra och gick dit för samtal ett par gånger, men sedan sa hon tack och adjö och tyckte att det var bra så. Hon alltså och inte jag. Så jag bestämde mig för att inte söka mer hjälp utan istället börja meditera och söka inåt för att få de svaren jag sökte och för att hitta kraft.

Jag klandrade mig själv för att vara en urdålig mamma med noll energi till våra två precis nyhemkomna barn, samtidigt som det inte gick att be om att få hjälp med barnen av någon annan eftersom det kunde störa anknytningen. Samtidigt strulade dottern skola, hon fick den sämsta lärare i en stökig organisation och jag vantrivdes med att bo här inne i stan. Jag ville bara fly ut på landet, till lugnet och naturen och inte träffa en enda människa på år och dar.

Så nu när jag äntligen börjar komma på fötter igen, barnen har hamnat på de bästa tänkbara dagis/skola och vi har köpt vårt torp, så är jag så innerligt rädd om min energi och min tid. Jag vägrar falla tillbaka i de där destruktiva vanorna igen. Så tills jag har hittat en bra balans i allt det där så blir det ganska glest mellan inläggen här och det är precis så det kanske kommer fortsätta att vara. Eller så hittar jag ett bloggflow som inte stressar mig och det kanske dyker upp mängder med inlägg framöver.

Men vet ni, jag saknar det. Jag saknar orden, fotografierna och er.

Jag har alltså inte slutat blogga, det är bara glest mellan inläggen för att jag prioriterar annorlunda och det är jag tamejkatten stolt över.

Att återigen kunna andas

DSC_1169 (Custom)

September, en av mina bästa månader faktiskt. När lugnet återigen har lagt sig, luften blir krispigare och högre, naturens skafferier bjuder på godsaker, höstkoftan åker på lite tidigare på kvällarna och stearinljusen återigen ställs fram. Visst jag älskar sommaren, verkligen, framförallt solljuset och tillförseln av D-vitamin. Jag älskar grillkvällar i goda vänners lag, kvällsdopp på stranden och ljuva sommarklänningar. Men jag har oxå kommit på att hettan, ljuset och värmen gör mig lite illa till mods. Sommaren är lite för hetsig för mig, med solens hetta och människor precis överallt. Framförallt när man nu bor i en sommarstad såsom jag gör.

DSC_1162 (Custom)

Sommaren har kanske varit extra tung i år oxå då jag har oroat mig för Guldklimpens flytt till ny skola och för lillebrors start på dagis. Ni vet innan allting klaffar. Nu är inskolningarna färdiga och båda trivs som fisken i vattnet. Det i sig är en så stor lättnad så jag vet inte vad. Så nu är vi återigen i de där rutinerna som jag tidigare har avskytt så mycket, när livet är inrutat och fyrkantigt men just i år så kommer fyrkantigheten som en befrielse. Barnen behöver det och tydligen jag oxå. Efter 2,5 år som hemmamamma (sista året har jag iof jobbat 50%) så kommer hösten, rutinerna och jobbet som en välkommen nystart för mig.

DSC_1155 (Custom)

Den där klumpen av ångest inför barnens flytt börjar så sakteliga att lätta ifrån mitt bröst. Renoveringen av torpet flyter på bättre än vad jag någonsin hade hoppats, framförallt eftersom vi hela tiden hittar små skatter dolt under lager av påbyggnad såsom gamla genuina trägolv och vackra gamla bjälkar i tak och väggar. Det har varit många skeptiker ute och tittat på torpet, många tycker att vi är galna som tar på oss ett så stort projekt. Så nu bjuder jag bara ut de där som är positiva, de som kan se bortanför allt det där skavda och som ser det vi ser, potentialen. Ett beslut som även det har lättat mitt hjärta och gör att jag kan andas lättare igen. För ni vet när man själv är nedsatt rent energimässigt så tar de där skeptikerna kål på en och suger ut det där sista av ens egna reserver.

DSC_1157 (Custom)

Så, september alltså. En välkommen, fyrkantig, krispig månad som i år föder energi, kreativitet och bjuder in till långa promenader i skog och mark. Dessutom ska jag äntligen göra något för mig själv veckovis igen, en ny teaterhöst drar igång och det ser jag fram emot sådär fantastiskt mycket.

September, en månad att återigen kunna andas i.

Familjepromenader och semesternedräkning

DSC_0707 (Custom) DSC_0718 (Custom)

Även om mina alldeles egna långpromenader tyvärr har fått stå tillbaka de senaste månaderna för annat, så har vi äntligen återupptagit våra familjepromenader. Långa promenader i naturen är ju lite av mitt livselixir och jag märker även på barnen hur otroligt jordade de blir av att få springa av sig all den där överskottsenergin i naturens lugnande famn. Vi åker dagligen ut till torpet för att inspektera arbetet och i går så passade vi på att ta en promenad däromkring. Det är ju mina barndomsstigar som jag har ridit på sedan jag hade min första ponny, så jag känner till varje träd och vet var man kan hitta dignande körsbärsträd på vägen.

Jag älskar naturens skiftningar och nu när sommaren har gått in i en annan fas så vajar sädesfälten sådär mjukt och följsamt längst stigarna där vi går. Jag jobbar två dagar till och sedan har jag semester i fyra veckor + fyra veckors föräldrarledighet och oavsett väder så är det bland annat det här som jag tänker att mina semesterdagar ska innehålla. Dagliga promenader för att rasta familjen och andas frisk lantluft.

Yogafestival och kombucha

För någon vecka sedan när jag och Guldklimpen var nere på stan för frisörbesök och sushilunch så vandrade vi nyfiket inom parken som ligger alldeles i närheten av vårt sushiställe. För inget går förbi varken mig eller min nyfikna lilla dotter och eftersom parken var osedvanligt full av tält luktade det spännande marknad eller något annat intressant lång väg. Så gissa om jag blev glatt överraskad när den första vi pratar med är en målare som enbart använder sig av ekologiska färger och i vagnen bortanför så säljs det rawfood för glatta livet. Vi hade ramlat rakt in i Halmstads första yogafestival som helt hade gått mig förbi om det inte vore för det där sushibesöket. Jag som har som någonslags årsmål att börja med yoga typ i går samlade på mig lite nyttig information om sommarens yogaprogam och pratade även med någon trevlig yogalärare som undervisar yoga en gång i veckan uppe på Galgberget under sommaren för föräldrar med barn.

DSC_0297 (Custom)

Hade det inte varit för att det ösregnade eller för att dottern ville hem och visa sin nya frisyr för resten av familjen så hade jag kunnat stanna ett bra tag till och samspråka med sådana som inspirerar mig. Det sista stället vi stannade på var tältet som den gröna matkassen hade. Ett företag som levererar matkassar som är 100% vegetariska och 90% eko direkt till dörren i landets större städer och som kommer till Halmstad till hösten. Jag passade på att köpa på mig ett gäng lyxiga dadlar, en flaska Kombucha och kokosnutella. Kombutcha har jag hört talas om innan men aldrig provat. Det är ett sötat te som har fått jäsa och som blir en syrlig vinägeraktig dryck. Den sägs ha en renande och avgiftande effekt på kroppen samtidigt som den förbättrar matsmältningen pga en levande bakteriekultur. Det är en pribiotisk dryck som sägs motverka svampen candida i kroppen till på köpet innehåller den ett gäng b-vitaminer som behövs för att ge fint hår, hy och naglar. Spännande värre tänker jag.

DSC_0682 (Custom)

I alla fall så hällde jag upp ett glas Kombucha till mig i går kväll när jag och lillebror avnjöt lax och nypotatis och jisses så god den är. Oavsett sina nyttiga egenskaper eller inte så föll den mig verkligen i smaken och kommer att blir en ny följeslagare här hemma. Fermenterat te alltså, det är grejer det. Någon annan som har provat?

Den inre rösten

DSC_0633 (Custom)Jag tänker ofta på hur svårt det faktiskt är att följa sin egen inre röst i dagens samhälle. Det finns så många som vill knäppa andra på näsan, som vill besserwissa sig mäktiga och som vill tala om hur andra ska leva sina liv. Jantelagen och samhället som gärna vill fösa in oss alla i samma smala, fyrkantiga boxar och så mycket enklare det är att bara följa strömmen än att simma motströms. När det gäller det mesta faktiskt. Av just den anledningen är jag smått allergisk mot alla råd som jag får ifrån andra, om jag inte själv ber om dem då förstås. Jag tror inte på goda råd ifrån andra utan jag tror istället på att följa sin egen magkänsla, sin egen röst. Ni vet den som inte är så lätt att höra om bruset utifrån är för högt. Den som alltid talar om vad som är bäst för just dig och som är just din vägvisare och kompass här i livet. Inte egot utan den där gnistan i dig som har kontakt med ditt högre jag och har en gudomlig glöd istället för den svärta tärande som egot besitter.

Jag tappar själv bort min inre röst ibland, när tempot i livet blir för högt och när andras behov går före mina egna under alltför lång tid. Och det är under de perioderna i livet som jag alltid mår som allra sämst, som jag fattar de sämsta besluten och som felprioriteringarna kommer som ett brev på posten. Av precis den anledningen är jag så enormt rädd om min egentid. Ni vet de där stunderna på dagen som jag har bara för mig själv. När jag kan känna in min kropp, hur den mår och vad min egen inre röst säger mig. Tvingas jag välja mellan sociala aktiviteter och en stunds egentid så är valet ganska enkelt för mig, jag försöker att lyssna när den inre rösten kallar numera.

Jag tror det är av precis den anledningen som jag dras till människor som väljer att leva lite annorlunda liv. Jag förförs inte av snabba bilar och lyxiga hem utan tycker att det är enormt spännande med annorlunda livsval eftersom det kräver så mycket mer av en människa än att följa den breda upptrampade stigen. Att trampa upp egna stigar kräver ju så mycket mer mod, energi och en bättre kompass än att följa den där asfalterade motorvägen av jantelag. Kan vi inte bara stötta varandra i alla tokigheter och försöka lägga energin på att utveckla oss själv istället för att berätta hur alla andra ska leva sina liv?

Så tänker jag, hur tänker du?

När familjen återigen är komplett

DSC_1074 copy (Custom)

Jamen vi fick ju hämta hem vår lilla lurviga i går och det är ju SÅ underbart att ha henne här hemma igen. För ingenting är sig likt utan henne, så är det bara, vi i familjen har alla saknat henne på olika sätt. Den där busiga, intensiva, otroligt snälla och alltid lika kärleksfulla lilla vovven.

I går strax efter lunch fick hon komma hem. Hon fick dropp över natten, inget mer kräk, magen hade skött sig och det där som satt där i vägen hade åkt ut sin naturliga väg. Men å så trött hon har varit, ville knappt hälsa på oss när vi hämtade henne (ja vi övergav ju henne där på djursjukhuset så det var väl rätt åt oss kan jag tycka) och somnade sedan i min famn efter fem minuters åktur. Väl hemma så gav vi oss alla ut på promenad och efter det så sov hon precis hela eftermiddagen och kvällen i går. Säkert trött efter både magont och en övernattning på djursjukhuset.

Men äntligen så är hon här hos oss igen, vår älskade lilla lurviga och ordningen är återigen återställd.

En röra utan dess like och olika tänk

DSC_0534 (Custom)

Lite såhär ser det ut ute vid torpet just nu och då är det bara utsidan, insidan vill ni inte ens se, jag lovar. Pappa sparrisbonden fick ju lånat en grävmaskin av en kompis över midsommarhelgen, så när alla andra normalt funtade människor låg på stranden så passade vi alltså på att gräva upp stora delar av torparträdgården. För där ska ner vatten och avlopp, från brunnen till köket sedan vidare till tvättstugan där varmvattenberedaren står och tillbaka till köket igen. Ni vet att dra in vattenledningar i ett gammalt hus kände vi var en osedvanligt dålig idé, så istället har vi valt att även dra varmvattnet till köket på utsidan. Så det och tusen andra speciallösningar håller vi nu tummarna för att de funkar ungefär precis så som vi har tänkt eller kanske t.o.m bättre.

På insidan är det även där totalt kaos. Jag var där ute i går och inspekterade efter djursjukhusturen och jag ville nästan vända i dörren. Badrummet är just nu under uppbyggnad, hela hallen är ett totalt kaos, köket är även det halvt upprivet och i de små sovrummen härjar målaren och har precis rivit ner de gamla tapeterna för att därunder hitta de riktigt gamla tapeterna. Spännande värre det här.

Jag försöker se bortanför allt det där och tänker mig istället hur det ser ut när allt det där är färdigt. Ni vet när det är så färdigt att jag istället kan börja pynta, sätta dit växter, värmeljus, textilier och allt det där andra estetpillet som ju är det bästa som finns.

Men så i går igen så blev jag ju återigen varse om hur galna vissa människor tycker att vi är. Som den ena snickaren som frågade mig några gånger för mycket, varför vi inte bygger nytt istället för att totalrenovera något såhär gammalt. Alltså vad ska man svara. Att bara det faktum att han upprepade den där frågan om och om igen är ett tecken på att vi är så totalt olika människor. Att nya hus saknar den där själen som gamla hus har. Att allting inte behöver vara rakt, nytt, vitt och fräscht, utan att gammalt, vint, skevt och annorlunda oxå fungerar bra. Att jag vill bo på en stor tomt ute på landet för att kunna andas och hur katten ska jag få tag på en sådan just där vi vill bo när tomtpriserna är helt galna. Att vi inte kan, även om vi skulle vilja, riva huset för att det är c-märkt. Att det i princip råder byggstopp där torpet ligger, förutom för typ golfbanan som ligger precis jämte eftersom de har fått bygga något sjukt fult hotellkomplex även om alla bönder runtomkring med enorma marker inte alls får sälja en del av sin mark som tomter (alltså orättvisan på det). Att jag och min man faktiskt tycker att det här är ett sjukt spännande projekt (om än kostsamt, rörigt och säkert tidskrävande). Att jag faktiskt vill ha en uppväxt tomt från början och inte behöva vänta i ett flertal år på att tomten ska växa upp. Att vi faktiskt alla är olika människor, med olika behov och inte alls stöpta i samma form. Och viktigast av allt, att jag faktiskt känner att vi har hittat vårt lilla paradis på jorden med den mest magiska tomt man kan tänka sig och med ett vingelvangelhus med potentiell. Om inte annat så kan vi ju underhålla alla andra mer normalvettiga typer under tiden som vi håller på att renovera.

Räcker bra så tänker jag.

 

Med en familjemedlem på djursjukhus

DSC_0196 (Custom)Ni vet vissa dagar blir inte alls som man tänker sig från början, gårdagen var precis en sådan dag som lixom strulade till sig precis från start. Med trötta barn som sover dåligt när natten är ljus och varm, hantverkare som hade tusen frågor och vi inte alla svar, en badrumsrenoveringen som inte gick som den skulle men framförallt för att vår älskade lilla lurviga, Whilma, kräkte gång efter annan så när hon framåt förmiddagen var fortsatt hängig, skakig och varken ville äta eller dricka så fanns det inte så mycket annat att göra än att ringa djursjukhuset för en akuttid.

Och tur var det, för efter lite undersökningar, blodprover och röntgen så konstaterades det att hon hade något som satte stopp i tarmen, förmodligen ett ben som hon har hittat och tuggat i sig någonstans. Vi är väldigt försiktiga med vad vi ger henne men med en stor torparträdgård att spatsera runt i och väldiga ängar runtom, så har hon förmodligen lyckats hitta något att stoppa i sig som hon inte alls skulle.

När jag efter några timmar lämnade henne där på djursjukhuset och enbart fick med mig ett koppel hem så kändes det så fruktansvärt sorgligt. Nu är hon ju där för att få dropp och annan behandling och framförallt för att bli bättre, men å vad jobbigt det är när ens djur blir sjuka. Hon är ju nio år nu, vår lilla Whilma och jag kan inte ens föreställa mig en tid när hon inte kommer att finnas med oss längre. Det är ju så med de där älskade små familjemedlemmarna, hur mycket man än vill att de alltid ska finnas där så kommer det en tid när man måste säga adjö. Nu är vi ju inte där än, men å vad jag fasar för just den stunden. Gårdagen var precis en sådandär dag som visar hur skört allting är. Ni vet livet.

Om att flytta ut på landet

DSC_0571 (Custom)

Jag fick en fråga av Sara om vi inte hade flyttat ut till torpet än och insåg att jag inte alls har berättat för er om våra planer. Såhär ligger det till, torpet har ju agerat som sommarstuga de senaste trettio åren och har alltså lite standard därefter. Där saknas avlopp, badrum och varmvatten bland annat. Av den anledningen så kommer vi att bo kvar härinne i stan tills vi känner att torpet är redo för oss och vi för det. För det finns ytterligare en aspekt av det och det är våra kära barn. De som har en liten extra sårbarhet och som inte klarar förändringar så himla bra. Eftersom det kommer att bli väldigt mycket förändringar framöver med skolbyte och flytt och allt det där andra som sker i samband med detta så tänker vi att det bästa är att ha två boenden så länge. Tills vi känner att barnen är redo och när det blir vet vi ju inte alls i nuläget. Vi får helt enkelt känna in dem och situationen efterhand.

Att vi har möjlighet att lösa det så, med två boenden under en tid, att slippa leva i ett renoveringskaos och att inte behöva utsätta barnen för alla förändringar på pricken samtidigt, det är jag så otroligt tacksam för. Att vi kan ta övergången lite lugnare, mjukare och försiktigare.

Så just nu fungerar torpet mest som sommarstuga, vi åker dit sover där någon natt och åker sedan hem och duschar och jublar över uppfinningen vattentoalett. För där ute har vi 1800-tals standard med utedass och kan väl om vädret tillåter ha en vattenslang att duscha oss i ute i trädgården. I augusti beräknas badrummet vara färdigt där ute och i samband med det så blir det ju en helt annan standard. Men vet ni, jag tycker att det är fantastiskt mysigt som det är just nu. Att leva ett lite enklare liv några dagar i veckan med vedeldning, utedass och trädgårdsröj. Jag känner mig mer harmonisk och jordad där ute, i bristen på stadsbrus så hörs tankarna så mycket bättre och barnen blir direkt så mycket mer balanserade.

Precis det där som min magkänsla har sagt till mig så länge nu, att vi behöver komma ut på landet för att hitta balans, lugnet och de rätta värdena.

Skolavslutningsdag

DSC_1049 (Custom)

Guldklimpen gick ju ut f-klassen i går och därmed inföll vår allra första skolavslutning som föräldrar. Så himla stort. Jag började som vanligt böla när alla barnen stod uppställda inne på skolgården, sommarfina och nervösa och sjöng den blomster tid nu kommer med sina fina små barnastämmor.

DSC_1057 (Custom)

Jag försökte styra upp någonslags fotografering av hela familjen i vår trädgård men de flesta bilder ser ut typ såhär. Med två av fyra personer med i bild. Dessutom hann Guldklimpen byta kläder då hon ville ha skjorta som pappa istället för klänning som mamma men det går ju lika bra det.

Huvudsaken är att de får vara precis som de vill och tillåts ge uttryck för det.

Att dra till torpet igen

DSC_0941 (Custom)

Vi har haft en ganska hektisk morgon här hemma i vår familj, precis som det alltid blir när det är skoldag för Guldklimpen och barnen vill leka istället för att blir iordningfixade till en särskild tidpunkt. Känns det igen kanske? Jag minns själv när jag var i skolåldern och inte alls ville gå upp utan bara ligga under mjuka täcken och halvsova i evigheter, då var ju föräldrarnas tjat om att behöva stiga upp i tid en riktig pina.

Och nu är en där själv alltså, på tjatsidan, hur gick det till?

I dag ska jag och lillebror dra ut till torpet igen. På hans önskan faktiskt. Jag frågade i morse vad han ville göra i dag och då var det självklara svaret, till torpet mamma, det är mysigt där. Alltså bästa! Och ja det ÄR mysigt där. I går efter att jag förvissat mig om att kräksjukan bara var ett kaskadkräk på morgonen, på drog vi ut till torpet för att så lite persiljefrö, testa nya bästa trädgårdsredskapen för barnen från Lovelly (en liten tävling på det kommer snart upp), städa upp ett blomsterland utanför vedboden och samla ihop gräsklipp att ha som täckodling till grönsakslandet (det får bli ett eget inlägg framöver).

I dag tänkte jag ge mig på att få upp några skojiga saker för barnen i träden. Vi har en trästege, en trägunga och ett par romerska ringar liggandes som gör sig bättre dinglandes i något träd än liggandes i ett hörn och samla damm.

Så det är dagsplanen för den här just nu föräldrarledigledigpåheltidmamman.

Vad hittar ni själva på?

crossed arrows copy (Small)

Kräkonsdag, fransväskor och jordade barn

I dag var det tänkt att jag och lillebror skulle packa bilen full med jordgubbsplantor för att åka ut till torpet och plantera ett av landen fulla med sådant som kan mätta sommarpigga barfotabarn. Men efter en morgon med en väldigt trött lillebror så kaskadkräkte han ner halva vardagsrummet och magsjukan är ett faktum. Så istället sitter vi i skinnfåtöljer (lätta att torka kräk ifrån tänker jag) tittar på film och jag försöker att bota min skrivklåda lite. Bloggen har ju verkligen fått stå tillbaka nu när det händer så mycket annat i livet med renoveringar och förberedelser för skolbyte för Guldklimpen och allt är ju så livsomvälvande för barnen så de har tappat fotfästet lite. Som vi alla vet så är ju barn känsliga för förändringar och då adopterade barn i synnerhet. Så ja, det är ett lite kaotiskt liv med mycket känslor som vi lever i just nu.

Som alltid annars så blir det ju bättre sedan.

Vi gör ju den här stora flytten nu för att barnen och så även vi, ska få ett mer harmoniskt liv framöver.  Med den jordande naturen direkt utanför dörren, med alla släktingar runt knuten och med en liten stabil skola som ser individen och dess unika behov. Det är redan så uppenbart hur mycket mer harmoniska de där två små blir ute i torpet med en gigantisk trädgård att härja i.

Untitled-1 copy

Och lite såhär ser jag ut nuförtiden. Med en nyfyndad fransväskan som är så mycket jag och med en sommarhatt att skugga solen med. Jag har gått ifrån att vara en shopoholic till att inte handla kläder alls på ett år till att numera ha ett ganska sunt klädkonto. Med en bas av ekokläder uppblandat med sådant som kommer ifrån lågbudgetkedjorna. Jag försöker att hitta en balans i allt det där från att inte ha tänkt på hållbarheten hos kläder alls till att bara handla hållbara kläder till att komma fram till att det är okej att handla lite blandat men med ett medvetet tänk. Jag är lite sådan, blir ganska extrem om jag har fått för mig något, så då blir utmaningen att försöka bli balanserad istället. Ni vet, var och en blir ju salig på sin tro.

Så som alltid så är det den där jordade balansen som jag strävar efter och det är väl precis det som är det absolut svåraste i livet. Att hitta balans i allt man gör.

Lite uppdatering genom Instagram


skärmklipp mintekopp.se

Eftersom jag tydligen uppdaterar bloggen extremt dåligt dessa dagar så tänkte jag ge er en snabbuppdatering via senaste tidens Instagrambilder. Följ mig där på mintekopp vetja.

1)Vi hänger ju av förklarliga skäl mest i torpet numera, Söndagens vy från frukostbordet över nyplockade lupiner och kökets bästa; den gamla spisen och vedugnen. Älskar den delen av köket, den övriga har mer att önska om vi säger så.

2)Lördagens torpabukett, jag har fått dille på att plocka blommor i den vidunderliga trädgården. Blomkärleken har börjat spira i mig på allvar.

3) Jamen trädgården igen, Whilma har slagit sig till ro precis framför den prunkande, vildvuxna rabatten som jag knappt vågar röra i risk för att råka dra upp något som jag inte alls borde dra upp. Jag måste plugga blommor först, så är det bara.

4) Har fått en ny glassförälskelse i Feldts helt ljuvliga rabarbersorbet som är sådär rackarns sur som bara rabarber kan vara men ändå så beroendeframkallande och helst i kombo med den krämiga kardemummaglassen till, alltså hallå! Om ni ska till Halmstad så besök Feldts säger jag bara och för allt i världen ni måste följa My Feldts Instagram hon verkar vara en alldeles superhärlig människa som dessutom slåss hårt för bra mat tillverkade av ekologiska råvaror.

5) Jag och lillebror är riktiga smoothiefans, dessutom i bästa och barnvänligaste glasen som barnen fått av sin farmor.

6) Förra veckans fika i torpet med medhavd rabarberpaj, vaniljsås och leksugna barn.

7) På morsdag var vi ute hos mina föräldrar och käkade oss mätta på världens bästa plockmat och efter maten så kastade barnen av sig kläderna och sprang runt som ystra kalvar i gröngräset under vattenspridaren, bästa och billigaste sommarnöjet om ni frågar mig och mina barn.

8) Förra Lördagen var vi på bröllop och jag hade på mig min spetsiga, rosa dröm från förra sommaren då jag var tärna åt min bästa Alice. Å älskar sommarbröllop.

9) Bild på älskade lillebror ute vid torpet. Båda barnen ska börja skola/förskola dit vi ska flytta och det känns äntligen SÅ bra. Det har varit en kamp för oss att hitta rätt för barnen, så det känns verkligen så fantastiskt bra att äntligen ha hittat rätt.

Kontraster och perspektiv

DSC_0755 (Custom)

Ja alltså jag och barnen var ute en sväng vid Torpet i eftermiddag. Min plan var att börja härja lite i köksträdgården men vi blev dels lite sena ut (för att vi var hemma och fikade hos en syrisk kompisfamilj till oss) och sedan när vi väl var på plats så var barnen trötta och hunden fick upp ett spår på en fasan och var alldeles till sig i trasorna. Så jag gav helt enkelt upp mina planer och istället så strosade vi mest runt i trädgården och njöt av alla vackra blommor. Eller jag njöt av dessa hav med blommor medan barnen i ena stunden studerade trädens bark noggrant (bra sysselsättning tycker denna mamman) för att nästa sekund slåss för livet med några upphittade pinnar (mindre bra sysselsättning).

Tja det blir ju inte alltid direkt som en har tänkt sig men det blir ju för det mesta ganska bra ändå. När jag inte behövde vara medlare så gick jag mest runt och drömde mig bort bland dessa vackra stengärdsgårdar och funderade på alla dessa människor som genom tidens vingslag har vandrat på samma stigar som jag nu gör. Som den familj på elva barn som byggde Torpet en gång i tiden och som fick klara sig med halva husytan då resten fick utgöra stall och beboddes av både grisar och kor. Sådant tål att tänkas på ibland när man såsom jag och min man har letat hus ett bra tag och lätt blir fartblind av att vilja ha för mycket.

Ni vet kontraster och perspektiv. Det har jag fått i dag, både av att prata om lyckan, livet, kärleken och familjen med en syrisk trebarnsmamma men även av att låta tidens vingslag gripa tag i mig för en stund och föra mig bort till tider som är så otroligt olika de materialistiska tider som råder i dag.

DSC_0750 (Custom)

Torpdrömmar och äggskatter

DSC_0744 (Custom)DSC_0749 (Custom)

Alltså gårdagen var en helt sjukt nerpirrande och en ganska så intensiv dag som innehöll både utvecklingssamtal på skolan, bankbesök och besiktning av torpet, allt inom loppet av fem timmar på eftermiddagen. När allt var över framåt kvällen så blev vi bjudna på kvällsmat ute hos mina föräldrar och jag var helt utanför mig själv, ni vet sådär som en kan vara om det är mycket viktiga grejer på gång samtidigt och som man får harhjärta och fjärilspirr utav. Phu!

Men vet ni, allt gick så bra. Torpet satt inte på några otrevliga överraskningar och det där 1800-tals bygget har klarat sig bra genom åren. Visst där är helt galet mycket att ta tag i och renovera men inga konstigheter förutom de rent praktiska och estetiska som vi redan vet om, jamen att dra in avlopp och bygga ett badrum bland annat. och såklart en massa småsaker som vi själva redan hade upptäckt såsom att alla fönster behöver kittas om och dessutom renoveras på sina ställen men konstigt vore det ju annars.

Så ja, nu jäklar är det på riktigt.

Vi är alltså torpägare nu och får tillträde om c:a tre veckor men det bästa är ändå att det är fritt fram för mig att ta tag i trädgården NU. Alltså de gamla ägarna kommer inte att göra något mer där så redan i dag tänkte jag åka ut dit och börja stoppa ner fröer i jorden och vänja mig vid tanken på att vi har en enorm och urmysig trädgård att härja i framöver. Visst det är inte utan att hjärtat slår hårt och pirret i magen ligger kvar i dag med, för vad katten har vi gett oss in på? Ärligt så har jag faktiskt ingen aning, det kommer ju att bli ett saligt renoveringskaos framöver. Men vet ni, jag och mannen har följt vår magkänsla och även om många tycker att vi är helt spritt språngande galna så tänker jag att ja, då får det vara så. Jag är hellre galen än feg, alla dagar i veckan. Jag hoppar hellre med huvudet före än står kvar och stampar på samma ställe år ut och år in.

Och dom där vackra äggen som ni ser på fotografierna, de fick jag ta med mig hem ifrån mina föräldrars höns i går kväll efter kvällsmat och torpsnack. Visst är de som små juveler de där små vakteläggen? En äggskatt och torpardrömmar som går i uppfyllelse var alltså gårdagen fylld utav. I dag är det ju en helt magisk vårdag och jag ska ta med mig barnen ut till landet för att så fröer och njuta trädgården.

Alltså livet!

Väldoftande örter och magpirr

DSC_0743 (Custom)DSC_0735 (Custom)

Nu när häcken i trädgården har blivit ljusgrön och magnolian på gatan är på väg att spricka ut så riktigt spritter vårkänslorna i mig. Så i dag var jag bara tvungen att åka inom granngården för att inhandla lite väldoft i form av timjan och rosmarin. Vet knappt något finare än örter på stam att ha ute vid grillplatsen under sommaren och så luktar det ju så otroligt gott oxå. Bara att knipsa av i lagom mängd att slänga på det som för stunden ligger på grillen.

DSC_0733 (Custom)DSC_0737 (Custom)

Och ja, så inhandlade jag ju såklart ett helt gäng fröer att odla i köksträdgården på torpet. Alltså jag har inte tänkt på något annat än dess trädgård, kommande renoveringar, hängmattor i träden och grillplatser långt in i dungen ända sedan vi skrev på alla papper för drygt en vecka sedan. I morgon är det dax för besiktning och jag håller alla tummar och tår för att torpet inte sitter på några obehagliga överraskningar. Bara tanken på att dagligen få vandra runt i den där enorma trädgården gör mig nämligen lugn långt in i själen. Det där torpet ruvar redan på så många av mina drömmar så det vore lite av en katastrof om besiktningen i morgon skulle gå åt fanders.

Så snälla, håll tummarna för oss, vårt torp och drömmen på landet i morgon är ni snälla.