Category Archives: Adoption

Poddinspelning med Joller


DSC_0322 (Custom)

Ja i går var jag alltså iväg i Stockholm för att medverka i Philips Avents podd Joller. Jag fick en förfrågan av Emma om jag ville vara med för att prata om adoption i ett eller två avsnitt av den nya säsongen av Joller där Emma är värd och alltså själv fick bjuda in gäster utifrån några i förväg bestämda ämnen. Jag flög upp vid tiotiden och landade på ett Bromma med rigorös säkerhet och med en klump i magen efter att ha nåts om nyheterna om bomberna som briserade i Bryssel i går. Alltså måste detta vända snart!

DSC_0317 (Custom)

Podden spelades in på Beppos studio och där möttes jag upp av ett gäng proffsiga ljudkillar som genast lotsade in mig i ett inspelningsrum i väntan på att Emma skulle dyka upp. På Måndagen hade ett annat gäng med härliga bloggare varit uppe för inspelning (Angela, Frida, Nino & Annika), hade SÅ gärna träffat dem alla så det kändes lite tråkigt att de alla åkt hem igen. Men i vilket fall så blev det en väldigt spännande, rolig och trevlig dag.

Vi pratade som sagt adoption och Emma med sitt proffsiga intervjusätt gjorde det väldigt enkelt för mig och det kändes helt naturligt och lätt att prata om adoptionens alla sidor. Vi spelade in två avsnitt där det första handlade om hela resan innan adoption och den andra handlade om hämtresan och första tiden hemma. Avsnitten med mig kommer att släppas någon gång i Juli, det allra första avsnittet med Emma som värd kommer att släppas redan nu i Mars. Jag hojtar till när ”mitt” avsnitt kommer upp, tills dess ska jag bara vänja mig vid tanken på att andra ska lyssna på mig. De gånger jag har sett mig själv på film (inspelade teatergrejer) så har jag verkligen bara velat stänga av ljudet, varför är det så svårt att höra sin egen röst? I går var jag dessutom lite förkyld och hade lock för båda öronen efter flygningen, så jag var tvungen att fråga Emma och ljudkillarna hur katten min röst lät, för själv tyckte jag att det lät som att jag satt i en burk och pratade. Jamen ni vet hur det är vid förkylning och öronlock, ens egen röst låter SÅ himla skum.

DSC_0325 (Custom)

Efter inspelningar så tog vi taxi till flygplatsen och slog ihjäl några timmar där med lunch och den där Emma är rackarns underhållande att prata med. En toppendag med andra ord som började med en klump i magen av nervositet och avslutades med en klapp på axeln till mig själv för att jag vågade tacka ja trots att det kändes ofantligt läskigt att kliva så långt utanför den där comfortzonen.

En årsdag!

DSC_1181 (Custom)
I dag för exakt ett år sedan träffade vi Lillebror för allra första gången. Med bultande hjärtan och i ett rum fyllt med myndighetspersoner så fick vi äntligen träffa den där bedårande lilla tvååringen som stal mitt hjärta från första sekund. Där och då var han en försynt liten pojke som inte gjorde något väsen av sig överhuvudtaget, utan snällt gjorde vad han än blev tillsagd. Det går inte på någotvis att jämföra med den bestämda, envisa, levnadsglada och busiga treåring som numera är en självklar del av vår familj. Han har utvecklats så otroligt mycket och han har blivit en så spännande liten person och jag är så innerligt tacksam och glad för att just han och hans syster kom till vår familj.

Såhär i efterhand inser jag vilken enorm tur vi hade som faktiskt blev godkända av både myndigheterna nere i Tjeckien och myndigheterna här hemma att få adoptera ett syskon så nära inpå första barnet, vad jag vet så händer det inte särskilt ofta. Att adoptera två barn så tätt inpå varandra ÄR verkligen en tuff resa av flera olika anledningar. Bara kontakten med alla myndigheter, papper som skall fyllas i och allt annat fyrkantigt kan få en att bli helt urholkad på energi. Och jag är så otroligt stolt över oss alla i familjen, över att vi fixade det och över att banden oss emellan nu är så otroligt starka. Över att vi har en liten treåring som allra helst vill ligga nära nätterna igenom, som vill kramas och pussas och alltid i alla lägen väljer att komma till oss om det är något, precis på samma sätt som det är med storasyster.

Ettårsdag minsann och det känns som att vi är precis där vi ska vara och till på köpet så gick vår adoption av Guldklimpen äntligen igenom i Tingsrätten i Måndags. Nästan på pricken två år tog det, så det är inte en dag för tidigt som hon äntligen blev vår, även juridiskt.

Den bästa veckan på länge!

När cirklar sluts

Ibland under livets gång så möter man människor som på ett eller annat sätt har satt djupa spår i ens själ. Spår som har orsakat sorg, lidande, ilska eller andra negativa känslor som sätter sig i form av energiblockeringar eller flisor i själen som inte vill läka. I veckan som gick så stötte jag på en sådan människa, en person som jag skulle vilja säga utövade maktmissbruk emot mig och min man när vi var som mest sårbara i vår adoptionsprocess (för er som läst min blogg länge så kanske ni kommer ihåg berättelsen om Bergatrollet). Trots att jag aktivt försöker jobba med mig själv och mitt inre dagligen så har jag inte kunnat göra mig av med alla de negativa energier som denna människan gav mig för några år sedan och jag har verkligen känt en sådan stark ilska gentemot henne, hennes person och hennes agerande gentemot oss.

Men så för några dagar sedan så gav livet mig möjlighet att skapa balans och att vända saker och ting till rätta igen. Jag tror ju på att saker som sker har en mening, hur överjävliga saker och ting än kan vara så tror jag att det sker för att föra oss människor vidare i vår utveckling. Så ser jag numera på vår barnlöshetsperiod och på den där olidliga resan mot att bli föräldrar genom adoption. En resa som hade många fler törnen än rosor men som tillslut ledde oss fram till en hel sagoskog.

I alla fall, den där människan hade jag alltså turen eller oturen att träffa nu i veckan och jag kunde på inget sätt undvika henne, även om flykt faktiskt var mitt första alternativ. Efter att ha samlat ihop all den energi jag faktiskt kunde uppbringa så gjorde jag såsom sig bör, jag vände andra kinden till. Jag vågade möta henne och jag orkade möte henne med respekt, med värdighet och med ett leende på mina läppar. Jag orkade berätta för henne precis hur mycket jag älskar mina barn och hur bra hela resan har gått. Jag sa inte rent ut hur fel hon hade när hon försökte neka oss att adoptera vår dotter men om hon har känsla för undertexter så tror jag att hon förstår ändå.

Efteråt så kändes det som en sådan triumf, att jag faktiskt orkade och hade modet att möta henne och att göra det på ett värdigt sätt, på ett sådant sätt som alla människor bör bli bemötta men som hon aldrig bemödade sig att möta oss. Med värdighet och med respekt för människors förmåga att fatta egna välgrundade beslut baserade på en egen stark intuition och på en förmåga att se möjligheter där andra ser hinder .

Äntligen så är en av livets tyngre cirklar slutna och jag kan vandra vidare med ett lättare hjärta, med en själ under läkning och med en vetskap om att universum ger en möjligheter att sluta de där cirklarna som slukar energi, det gäller bara att ha modet och styrkan att se det.