Category Archives: Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption)

Att vara en synnerligen oaktiv bloggerska och stolt över det

Ja, bloggen faller i glömska mellan varven och jag minns knappt hur länge sedan det var jag bloggade här senast. Tills jag blev påmind av en vän förra helgen att hörru, nu har jag gått in på din blogg varje kväll under 1,5 månads tid och där kommer inga nya inlägg. Vad har hänt?

Ja, vad har hänt?

Det som har hänt är nog framförallt att jag prioriterar annorlunda. För några år sedan så ville jag hinna med allt, framförallt så satte jag upp målet för mig själv att blogga en gång om dagen och hade en önskan om att nå ut till den stora massan, få en välbesökt blogg och kanske till någon viss del kunna jobba med bloggandet. Men vet ni, det var aldrig för mig, jag inser det nu. Jag hamnade i en utmattningsdepression precis när vi kommit hem med våra små skatter, efter att i något år helt har kört slut på mig själv med IVF-behandlingar, en synnerligen tärande adoptionsprocess, heltidsjobb, uppstart av ett företag (karmaljus ni vet) samtidigt som jag skulle blogga en gång om dagen och var med i en teateruppsättning. Ni vet jag flydde, från mina känslor, mina tankar och orkade inte riktigt ta tag i mig själv. I stället sprang jag, allt vad jag kunde ända tills jag kraschade. Det är nog inte många som förstod hur dåligt jag egentligen mådde, men när vi precis hade kommit hem med vår son så låg jag mest här hemma i sängen och grät. Jag gick till en läkare för jag trodde att jag var deprimerad men hon tittade bara på mig med stora ögon och sa, men vännen du är ju helt slut. Hon jämförde mig med en ballong som höll på att spricka. Hon ville skriva ut en massa tabletter men jag vägrade för jag tror inte på sådant (och alla får tro vad man vill)  jag ville istället gå hos en kbt-terapeut och fick en tid redan veckan därpå. Jag tyckte att hon vara bra och gick dit för samtal ett par gånger, men sedan sa hon tack och adjö och tyckte att det var bra så. Hon alltså och inte jag. Så jag bestämde mig för att inte söka mer hjälp utan istället börja meditera och söka inåt för att få de svaren jag sökte och för att hitta kraft.

Jag klandrade mig själv för att vara en urdålig mamma med noll energi till våra två precis nyhemkomna barn, samtidigt som det inte gick att be om att få hjälp med barnen av någon annan eftersom det kunde störa anknytningen. Samtidigt strulade dottern skola, hon fick den sämsta lärare i en stökig organisation och jag vantrivdes med att bo här inne i stan. Jag ville bara fly ut på landet, till lugnet och naturen och inte träffa en enda människa på år och dar.

Så nu när jag äntligen börjar komma på fötter igen, barnen har hamnat på de bästa tänkbara dagis/skola och vi har köpt vårt torp, så är jag så innerligt rädd om min energi och min tid. Jag vägrar falla tillbaka i de där destruktiva vanorna igen. Så tills jag har hittat en bra balans i allt det där så blir det ganska glest mellan inläggen här och det är precis så det kanske kommer fortsätta att vara. Eller så hittar jag ett bloggflow som inte stressar mig och det kanske dyker upp mängder med inlägg framöver.

Men vet ni, jag saknar det. Jag saknar orden, fotografierna och er.

Jag har alltså inte slutat blogga, det är bara glest mellan inläggen för att jag prioriterar annorlunda och det är jag tamejkatten stolt över.

Poddinspelning med Joller


DSC_0322 (Custom)

Ja i går var jag alltså iväg i Stockholm för att medverka i Philips Avents podd Joller. Jag fick en förfrågan av Emma om jag ville vara med för att prata om adoption i ett eller två avsnitt av den nya säsongen av Joller där Emma är värd och alltså själv fick bjuda in gäster utifrån några i förväg bestämda ämnen. Jag flög upp vid tiotiden och landade på ett Bromma med rigorös säkerhet och med en klump i magen efter att ha nåts om nyheterna om bomberna som briserade i Bryssel i går. Alltså måste detta vända snart!

DSC_0317 (Custom)

Podden spelades in på Beppos studio och där möttes jag upp av ett gäng proffsiga ljudkillar som genast lotsade in mig i ett inspelningsrum i väntan på att Emma skulle dyka upp. På Måndagen hade ett annat gäng med härliga bloggare varit uppe för inspelning (Angela, Frida, Nino & Annika), hade SÅ gärna träffat dem alla så det kändes lite tråkigt att de alla åkt hem igen. Men i vilket fall så blev det en väldigt spännande, rolig och trevlig dag.

Vi pratade som sagt adoption och Emma med sitt proffsiga intervjusätt gjorde det väldigt enkelt för mig och det kändes helt naturligt och lätt att prata om adoptionens alla sidor. Vi spelade in två avsnitt där det första handlade om hela resan innan adoption och den andra handlade om hämtresan och första tiden hemma. Avsnitten med mig kommer att släppas någon gång i Juli, det allra första avsnittet med Emma som värd kommer att släppas redan nu i Mars. Jag hojtar till när ”mitt” avsnitt kommer upp, tills dess ska jag bara vänja mig vid tanken på att andra ska lyssna på mig. De gånger jag har sett mig själv på film (inspelade teatergrejer) så har jag verkligen bara velat stänga av ljudet, varför är det så svårt att höra sin egen röst? I går var jag dessutom lite förkyld och hade lock för båda öronen efter flygningen, så jag var tvungen att fråga Emma och ljudkillarna hur katten min röst lät, för själv tyckte jag att det lät som att jag satt i en burk och pratade. Jamen ni vet hur det är vid förkylning och öronlock, ens egen röst låter SÅ himla skum.

DSC_0325 (Custom)

Efter inspelningar så tog vi taxi till flygplatsen och slog ihjäl några timmar där med lunch och den där Emma är rackarns underhållande att prata med. En toppendag med andra ord som började med en klump i magen av nervositet och avslutades med en klapp på axeln till mig själv för att jag vågade tacka ja trots att det kändes ofantligt läskigt att kliva så långt utanför den där comfortzonen.

När vindarna blir mildare

Ibland vänder det bara. Luften blir lite lättare att andas och vägarna blir mindre snåriga, bara sådär, utan förvarning. Visst är det konstigt det här, livet?

I går fick vi två positiva besked. Säljarna till lägenheten vi har blivit förälskade i meddelade mäklaren att de ville sälja till oss, även om det finns andra intressenter som är intresserade av att lägga högre bud. Alltså herregud, fattar ni? Bara sådär. Ja man tackar!

Sedan var vi nere i Malmö, på UMAS och hade ett avslutningssamtal med den bästa och mest ödmjuka av läkare. Som tyckte att vi ska fortsätta, kämpa vidare med våra IVF-behandlingar, eftersom vi trots allt har stora möjligheter att få den där graviditeten som vi längtar efter. Självklart finns inga garantier. Men som hon såg det så har vi bara haft en enorm otur. Jaha, oj vad säger man. Tack. Eller nej, vi måste kanske tänka om lite. Tja, vi får helt enkelt se hur vi ska göra, det här måste bara landa lite först. Vi trodde lixom att hon skulle säga att våra chanser var betydligt mindre, men det här, ja det förväntade vi oss inte. Men trots allt, så vet i katten om vi orkar ta oss igenom det där igen. För det tär. På oss, på vårt förhållande, tja det påverkar allt. För det viktigaste är trots allt kärleken, den vill jag inte offra för allt i världen.

Så efter en lång och mycket händelserik dag fanns det inte så mycket annat att göra än att åka hem, tända ljus, baka tekakor och prata. Om livet, om lägenheter, flytt, försäljning, ivf-behandlingar, adoption. Det snurrar lite lätt i huvudet, men vad gör det. För det viktigaste är att vi tar oss fram och går vidare på nya vägar.

Det blir nog bra det här, tillslut. Trots allt.

Men en ny lägenhet alltså, en fyra med uterum, trägolv och ett stort, stort kök. Jo, man tackar.

Slut som artist

Ja, hmm, det är lite mycket här just nu om man säger så. Kanske är det lite höstdepp som har gjort sig påmint eller kanske är det faktumet att vi fortfarande är barnlösa trots en mängd IVF-behandlingar, att vi har påbörjat en adoptionskurs och att det på någotvis faktiskt känns väldigt vemodigt, trots att det borde kännas hoppfullt.

Kanske beror det på den här budgivningen som inte verkar ha något slut eller det kanske beror på att jag har tagit mig vatten över huvudet i hopp om att fylla mina dagar med roligheter för att slippa sugas ner i mörkret igen. Det där mörkret som har varit en ständig följeslagare under de här kämpiga åren i ivf-karusellen.

Alla ingredienser tillsammans blir, som sagt,lite mycket. Fast innerst inne vet jag, att det på någotvis, kommer att ordna sig allt det där. Så småningom, någongång i framtiden kanske även vi kommer att få glädjen att bilda familjen och få gåvan av ett barn. Det är inte rättvist, det här livet, det är det inte. Men trots allt, så är jag tacksam för det jag har. Så försöker jag se det, jag försöker fokusera på det som är positivt. Men ibland kan den där bitterheten komma upp till ytan och skina igenom. Bitterheten över det man inte får här i livet, det självklara. Det är då det kan bli såhär (för jag förstå verkligen hur tjejen känner det & all heder till Ebba som svarade på ett mycket ödmjukt sätt, men vissa andra onödiga, elaka kommentarer, alltså herregud).

Då tänker jag, tänk om alla kunde vara lite mer strorsinta gentemot varandra, inte kasta skit utan istället hjälpa. Försöka förstå. Att vi är alla bara människor som vandrar här på jorden och det bli så mycket bättre om vi hjälper varandra. Lyfter varandra igenom det som är svårt och tufft här i livet, istället för att mässa och döma varandra. Vi vet inte vad andra människor har för ryggsäckar och vad just de kämpar med. Vi kan bara finnas här för varandra, för att det blir så mycket lättare då.

Med vänlighet, öppenhet och ödmjukhet som parroll, istället för det där andra, det som bara förstör, förtär och är otillåtande. Nä den skiten kastar vi i soptunnan, lägger på locket och går därifrån tycker jag.

Ja, vi säger väll så då.