Gul Chili

DSC_1049 (Custom)

DSC_1041 copy (Custom)

I våras när jag besökte bondens marknad här i stan, mest för att snacka lite med syrran som sålde sparris, så hittade jag en liten söt chiliplanta som jag köpte med mig hem. Chili Hot Lemon. Jag tyckte att det lät spännande. Den där lilla plantan har trivts och vuxit sig stark ute på altanen i sommar och jag har pratat med den där ute varje dag. Nu de sista veckorna när sommaren plötslig har blivit regntungsgrå så har den där plantan inte fått riktigt samma kärlek som tidigare. Så bladen har plötsligt börjat gulna lite i kanterna och döm till min förvåning även chilin.

För inte katten har jag sett gul chili tidigare. Så innan i dag googlade jag lite lätt i panik den där chilin som till min lättnad och glädje faktiskt ska vara gul.

Rackarns så fin alltså.

Så nu ska den bara mogna till sig ett tag till så ska det bli kalasgula chilistarka rätter framöver. När höstmörkret börjar infalla på riktigt och kylan biter tag i kalla norden så brukar riktigt het mat passa osedvanligt bra. Är det någon av er andra som har provat gul chili innan. Vilket hetta på chilin ska jag räkna med tror ni, dunderhet eller sådär normalhet? Kan ju vara bra att veta innan lixom.

Categories: Livet helt enkelt, Matprat | 3 Comments

Domedagsväder

DSC_1031 copy (Custom)

DSC_1023 copy (Custom)

DSC_1033 copy (Custom)

Vi har precis haft värsta domedagsvädret här i västkuststaden. Himlen fullkomligt öppnade sig och släppte ner mängder med kallt, hårt hagel och åskan dånade så att både Lemuren och Guldklimpen blev alldeles skakis. Efter ett tag när det där värsta rungande oljudet hade lagt sig så sprang jag barfota ut på gräsmattan för att plocka in en näve hagel för att visa Guldklimpen (& för att rädda hennes Ipod som hon glömt ute i trädgården, OBS endast för musikanvändning). Hon trodde nämligen att vintern var kommen och var själaglad för att det hade börjar snöa. Så nu har jag ganska ingående och förhoppningsvis lagom femårspedagogiskt försökt förklara skillnaden mellan hagel och snö.

Jorråsåatt, det börjar bli avancerat det här.

Innan domedagsvädret fullkomligt överföll oss så var vi ute på vår vanliga skogspromenad. Med ryggsäckarna fulla av nybakt bröd och varm choklad så hann vi njuta av en alldeles magisk sensommardag. Sjön låg sådär spegelblank, det var augustivarmt i luften och skogen var nästan löjligt fridfull. Ni vet sådär så att man nästan blir religiös. Det blir i alla fall jag av jordade skogspromenader. Även och kanske framförallt, med en nyfiken femåring spatserandes jämte, som numera börjar alla sina meningar med varför och som är en stor del av meningen med livet.

Tacksam är bara förnamnet.

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment

Att vara i brödbakartagen igen

DSC_1007 copy (Custom)

Jag försvann visst ett par dagar helt oplanerat från bloggen. Vi hade lite sjukstuga här hemma förra veckan och efter det så tog orken lite slut. När jag är trött i kropp och huvudet så tar lixom orden bara slut och då är det ju så det får vara.

Men nu är jag tillbaka igen.

I dag har jag och Guldklimpen börjat dagen med att baka bröd. Tydligen är det inte bara jag som är sådär barnsligt förtjust i hembakt bröd, även lilltjejen frågade efter brödet med morötter i och tycker inte alls om det andra brödet som vi köper i affärerna längre. Jisses, det blir till att ha ett brödbak i veckan framöver. För att jag nu inte ska trötta på UnderbaraClaras fantastiska morotsbröd så måste jag nog varva med lite andra recept framöver.

Så jag undrar helt enkelt om ni har några finfina brödrecept att dela med er av till en brödbakarrookie som mig? Tackar tackar så här på förhand.

Categories: Livet helt enkelt, Matprat | 1 Comment

Friluftsmänniskan i mig

DSC_0951 copy (Custom)

DSC_0887 copy (Custom)

DSC_0955 copy (Custom)

DSC_0892 copy (Custom)

I går var vi ute och hajkade omkring i skogen igen. Jag passade på att inviga några av de saker som jag fick i födelsedagspresent. Det är ju en av de saker som är bra med en blogg, omgivningen har lixom lite bättre koll på mina nuvarande intressen än vanligt. Efter ett antal inlägg om skogsutflyckter så har min familj förstått att det bor en liten friluftsmänniska i mig och gav mig därav lite sådana attiraljer i present.

Guldklimpen fick en rosa Fjällrävenväska av oss vid första mötet på barnhemmet, fylld med en massa spännande saker. Så det har blivit en väl använd ägodel för henne. Nu har även jag alltså fått en sådan att fylla med nödvändighet att ta med på diverse skolutflykter. En vinröd såklart, precis i min favoritfärg. Av bror med familj fick jag en termor (vinröd), några kåsor att dricka goda varma drycker ur och så några roliga, praktiska Sporkar att använda till massäcken.

Så nu är jag alltså officiellt en friluftsmänniska att räkna med och utflykterna blir därmed lite mer välplanerade framöver.

Categories: Livet helt enkelt | Leave a comment

Att ha firat födelsedag

DSC_0940 copy (Custom)

DSC_0945 copy (Custom)

Jorrå i dag har jag alltså firat födelsedag, en födelsedag som har varit olik alla andra födelsedagar på många sätt och vis. Framförallt i grund och botten för att det är första födelsedagen som jag firar med barn i huset, som mamma till en älskad liten unge. Och den där lilla Guldklimpen har sjungt för mig sisådär tio-femton gånger i dag, varje gång det har slagit henne att jag har födelsedag i dag. Gulligt så det är inte klokt faktiskt.

Annars började dagen av just sång av min skönsjungandes trubadur och Guldklimpen. När mannen åkte till jobbet så stannade jag och lilltjejen kvar hemma och har mest busat omkring hela dagen. Spelat spel, sparkat boll, skrivit bokstäver (japp det börjar hon minsann kunna nu) och sedan tog vi bilen ut till mina föräldrar på familjegården för att kränga tårta. Förutom den utflykten så har vi mest varit inne då det blåser för glatta livet och regnet har ställt till det så mycket så att det är en klass tre varning utfärdad. Min mamma skickade de hem från jobbet då dagiset hon jobbar på ligger under vatten, helt galet ju.

I kväll kom mannen hem med hämtmat och vi passade på att öppna en flaska bubbel som vi fått av fina vänner (tack Linda och Fredric) för att fira födelsedag och även annat som bara är i sin linda men som kan bli livsomvälvande om det väl sker.

En alldeles utmärkt födelsedag helt enkelt. Och presenter har jag minsann oxå fått i form av en ny mobiltelefon, en Fjällrävenväska, lite friluftsateraljer, pengar och en drinkkväll med bästa Alice.

Finfint minsann!

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

En tavelvägg rikare

DSC_0935 copy (Custom)

DSC_0938 copy (Custom)

DSC_0936 copy (Custom)

Ja då har jag då äntligen lyckats framkalla lite fotografier och få upp de där små pastelliga godingarna på hallväggen. Jag blev rackarns så nöjd, ångrar bara att jag inte beställde ett gäng till när jag nu har hittat de där ramarna som jag så länge letat efter.

Nu hänger de där som små smällkarameller på väggen och innehåller var och en små ögonblicksbilder från livet som en hel familj. Från livet efter pusselbiten kom in i våra liv och gjorde oss hela.

Nu när jag är hemma hela dagarna med Guldklimpen så har mitt huvud blivit sprändfyllt med ideér om hur jag skulle kunna göra om här hemma. Jag snackar absolut inga totalrenoveringar utan mera smågrejer. En vägg i köket som skulle bli så snygg med en ny tapet, sovrummet som skulle bli mysigare i en annan färg, en ny lampa till köket och lite annat pill här och där. Sådant som jag inte har orkade ta tag i innan när adoptionskarusellen tog all min energi.

Men nu, nu är det minsann andra tider.

Categories: Vackra ting, Vårt hem | 6 Comments

Favorit i repris

DSC_0889 copy (Custom)

DSC_0903 copy (Custom)

DSC_0906 copy (Custom)

Som det ser ut nu så kommer det att bli dagliga skogsäventyr för mig, Lemuren och Guldklimpen.Vi har varit ute på skogsstigarna och vandrat i princip varje dag nu. Även i dag gav vi oss iväg efter frukosten, vi trotsade regnet och blåsten, tog med oss varm choklad och satte i oss lä under några höga träd. Sedan satt vi där och mumsade frukt, drack varm choklad och tittade på trädkronorna som vajade i vinden.

Och hösten, den är verkligen här nu. Sådär plötsligt förändrades luften från att vara varmt sommarmild till höstregnshård. Men det kan väl få regna ett tag nu då, för att sedan lämna lite plats för den där höga, krispiga luften och de där höstdagarna som är lite mjukare. När träden har skiftat färg och hela världen vill omfamna en i ett höstrött skimmer.

Och vad gör vi då där ute i skogen i timmar i sträck. Jo Guldklimpen har hittat sina små grejer som hon vill göra varje gång. Vi går till den där lilla udden och kastar stenar i vattnet och badar samtidigt fötterna (inte i dag, det var på tok för kallt), sedan går vi över en massa små broar och sjunger brobrobreja och på den sista bron stannar vi och kastar Puhpinnar i vattnet på ena sidan för att sedan se vilken pinne som kommer först på andra sidan bron. Efter det så vänder vi alltid och går över stock och sten, kulle upp och kulle ner istället för att följa den där upptrampade grusvägen.

Att gå mitt i skogen utan någon stig att följa är ju alltid bra mycket roligare, oavsett om man är barn, vuxen eller hund.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Ett förtidigt fördelsedagsfirande

DSC_0847 copy (Custom)

DSC_0838 copy (Custom)

På Tisdag fyller jag minsann år. Dock tyckte att det passade bättre att fira det på en helg så jag slog till med lite kalasande i dag istället. Jag hade först tänkt att bjuda på vegetarisk buffé men ångrade mig plötsligt någonstans mitt i veckan och bad mannen snällt att laga sin himmelska lasagne istället. Och det passade bra en gråmulen dag som denna, när himlen har varit elefanthudsgrå hela dagen och regnet har piskat hårt mot rutan. Då tyckte jag att varm lasagne och rödvin passade sig bättre än den där somriga buffén ute på altanen som jag först hade i åtanke.

Till efterrätt slog jag till på en av mina absoluta favoritefterrätter Pavlova. men istället för en massa små mumsbitar så gjorde jag en gigantisk Pavlovatårta med mängder av svenska bär på toppen. Som alltid så är det detta recept som jag följer. Sjukt gott med den där passionsfruktslimecurden och så blir jag alltid så mallig när jag lyckas med att göra mina maränger själv, vet inte riktigt varför men det känns bara sådär husligt bra på något sätt.

Categories: Livet helt enkelt | 2 Comments

Björnbärsplockardagen

DSC_0798 copy (Custom)

DSC_0809 copy (Custom)

Vi håller just nu på att fylla frysen för fullt här hemma inför bistrare tider. Tidigare har jag plockat blåbär hos mina föräldrar som odlar de där stor amerikanska varianten ute på sina fält. De säljer även hallon i sin gårdsbutik, så jag köpte helt enkelt på mig en hel låda hösthallon och packade ner i frysen för att kunna ta fram i vinter.

I dag då var det björnbärssnårens tur att få lite uppmärksamhet. Så jag drog med mig Lemuren och Guldklimpen ut i skogen, dit jag sedan tidigare vet att där finns mängder med björnbär. Och där fanns massor. Två fulla bunkar lyckades vi få ihop innan Guldklimpens tålamod tog slut på de arga björnbärsbuskarna som stack henne i händerna stup i kvarten. Ja björnbär är ju faktiskt inte helt enkelt att plocka, nästa gång har vi bestämt att vi ska ge oss på lingonsnåren. Lite snällare buskar att plocka ifrån helt enkelt.

Tänk att jag har möjlighet att ägna dagarna åt sådant här, plocka björnbär, vandra i skogen, baka, hoppa studsmatta och upptäcka världen på nytt med denna älskade lilla unge. Helt magiskt ju!

Categories: Livet helt enkelt, Matprat | 4 Comments

Några skavda tavelramar rikare

DSC_0792 copy (Custom)

DSC_0795 copy (Custom)

Jag har länge letat efter de där perfekta små tavelramarna med skavda kanter och i mjuka, varma färger. Så när jag snubblade över dessa godingar hos Modesto var det ingen tvekan om saken utan jag slog till på direkten. Jag tänkte att de ska få pryda sin plats i hallen och härbärgera svart/vita fotografier på oss fyra i familjen. Så nu ska jag bara framkalla lite foton innan de där små pärlorna kan få komma upp på väggen.

Jag tror att en period av inredningsstiltje är på väg att tona in i en period av en vilja att förändra här hemma. Vi får helt enkelt se vad denna hösten har i rockärmen nu när inredningsdrömmarna börjar pocka på uppmärksamhet igen.

Categories: Vackra ting, Vårt hem | 2 Comments

En dag för skogsutflykt

DSC_0679 (Custom)

I dag var vi ute på vovvepromenad i skogen, jag och de två mina, Lemuren och Guldklimpen. För att tanka skogslugn och rasta vovven samtidigt som vi passade på att ta med oss en varsin baguette. Vi slog oss först ner på en av de bänkarna med vidunderligt vacker utsikt över sjön men där blåste det minsann snåblåst så att Guldklimpen blev alldeles knottrig på skinnet. Så istället flyttade vi in bland träden och satte oss i lä bakom några halvhöga granar. Och gissa om det var populärt, Guldklimpen bestämde raskt att det här ska vi minsann göra om minst en gång om dagen framöver och eftersom jag inte har det minsta emot skogsvistelser så bestämde vi snabbt att så får det bli.

Efter baguetten var uppäten så vandrade vi så sakteliga vidare på vår upptäcktsfärd, för att gå på skogspromenad med en nyadoperad femåring ÄR verkligen att gå på upptäcktsfärd. Vi bekantade oss med kottar och stoppade ner några i fickorna för att ta med hem, tittade på svampar och kom fram till att det inte är okej att smaka på någon av dem oavsett färg, vi plockade björnbär och kom fram till att de kan stickas och sedan blev Guldklimpen så trött så hon satte sig på en bro och kunde inte gå den minsta centimeter till. Så då fick vi ta en paus minsann.

Och sådär gick vi omkring i säkert två timmar. Mysigt så det inte är klokt och något som jag med glädje kan göra om varje dag oavsett väder och vind.

DSC_0637 (Custom)

DSC_0709 copy (Custom)

DSC_0690 (Custom)

DSC_0699 (Custom)

DSC_0736 (Custom)

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment

En åskregnstung Tisdag

DSC_0597 copy (Custom)

Dagen i dag tillbringade jag och guldklimpen på familjegården. Vi som från början bara skulle ut och hälsa på en liten sväng under förmiddagen blev först bjudna på lunch och fick sedan en spontaninbjudan till eftermiddagstårta. Så det blev helt enkelt en heldag där ute på landet bland hundar, hästar, katter och höns. Jag, min mamma och guldklimpen gjorde ett tapper försök att rasta jyckarna men vi hann bara en kort bit runt en av de stora åkrarna innan ovädersmolnen drog in över oss och skrämde vettet ur guldklimpen med åskknallar och blixtar som gjorde himlen kritvit.

Jag tycker att det är utomordentligt mysigt när det dundrar på av åska och regnet smattrar hårt emot rutan, Lemuren och Guldklimpen däremot är inte riktigt lika nöjda. Den ena ligger som en hård kringla vid mina fötter och den andra håller mig hårt, hårt om halsen och vill att det där oljudet genast ska sluta. Och slutade gjorde det ju i dag, precis som det gör alla andra blyertsgrå dagar. För att styra upp humöret igen så packade vi in oss i bilen och for den korta vägen hem till bror med familj för att kränga tårta och för att låta Guldklimpen återigen få busa loss med sina kusiner.

En fin åskregnstung Tisdag med andra ord, som både innehöll stekt strömming, dajmtårta och bus.

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment

Att ha varit på låtsaskalas

DSC_0569 copy (Custom)

I går var vi på kalas, jag och guldklimpen. Eller kalas och kalas, själva kalasandet skulle infalla på kvällen men vi valde att dyka upp på dagen istället för att undvika den där människoranstormningen som hör kalas till. Själva födelsedagsbarnet var ingen mindre än min brorsdotter som numera går under namnet Kusinlinnea för att skilja henne åt från den andra Linnea som sedan några månader tillbaka ingår i guldklimpens liv. Så det fick helt enkelt bli så, Kusinlinnea och Kompislinnea.

I alla fall så fullkomligt älskar guldklimpen sina kusiner. Förutom Linnea så är det tvååriga Noel som faller in under den beteckningen. Och de är ju såklart roliga på olika sätt. Noel fullkomligt tokbusar hon med, de kör bilar så att det ryker och springer efter varandra tills båda är helt blöta av svett. Linnea däremot är åttaårsförnuftig och betydligt lugnare än sin lillebror och är bra på att leka med guldklimpen på ett helt annat sätt. Hon förklarar, berättar och tillrättarvisar vår lilla guldklimp och är en perfekt liten läromästare för henne.

Så där lekte hon loss i några timmar och följde sedan motvilligt med hem med ett löfte om att snart få leka med sina favoriter igen.

Jisses vad det känns bra i mammahjärtat att guldklimpen har hittat vänner att längta till.

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment

Majsfrosseri

DSC_0573 copy (Custom)

DSC_0577 copy (Custom)

I dag körde jag inom en av de gårdbutiker som ligger utanför stan, just denna heter Kaggagård och har jordens godaste majs. Den är otroligt söt och extremt smakrik. Guldklimpen blev bjuden på just denna majs på släktgården i förra veckan och har tjatat om den sedan dess. Och jag förstår henne, skulle med lätthet kunna sätta i mig en tre/fyra stycken sådana till kvällsmat, i kväll fick den dock bli en sidorätt upptill biffar, potatismos och kantarellsås. Just kvällens kombination är en av mina absoluta favoriter och potatismos är alltid något som jag börjar att längta efter när det har gått några månader av nypotatisfrosseri.

Skördetider alltså, ytterligare en anledning av bara älska sensommaren och hösten.

Categories: Livet helt enkelt | 2 Comments

En sista semesterkväll

DSC_0545 copy (Custom)

DSC_0551 copy (Custom)

I går kväll passade vi på att fira mannens sista semesterdag med nybakt bröd, jordgubbar, te och tända Karmaljus. Jag fick riktiga höstfeelings av att sitta inne bland temuggar och tända ljus och lyssna på vinden som tilltog utanför fönstret och vädergudarna som skvallrar om regn och askgrå himmel. Det känns vemodigt att mannen ska börja jobba igen, dels för att guldklimpen under sju veckors tid har blivit en harmonisk liten tjej med båda föräldrarna vid sin sida men även för min skull såklart. Det har varit så underbart att kunna vara hemma hela familjen under många, långa, varma semesterdagar.

Men som alltid så har även dessa sötebrödsdagar ett slut och en ny lunk tar vid. Och i ärlighetens namn så tycker jag att det ska bli ganska skönt oxå att sommarens intensitet snart tonar över i ett vilsamt lunk. För det är precis vad vi i vår lilla familj behöver, inget maxat umgängestvång utan månader som är lite mer vänliga mot en nybildad familj med begränsade umgängesmöjligheter.

Categories: Livet helt enkelt | 2 Comments

Den utsatta föräldrarrollen

DSC_0950 copy (Custom)

Vi har, som jag tidigare skrivit, varit väldigt sparsamma med utflykter denna sommar. Dels för att vi har fått de starkaste uppmaningar att ta det lugnt den första tiden hemma, inga besök hos andra alls den första tiden och sedan långsamt, långsamt börja med små korta besök hos de som står oss närmst. Men även för att vi har märkt av en stark distanslöshet hos vår lilla guldklimp. En distanslöshet som yttrar sig i att hon kan vara väldigt påflugen på allt och alla och det som vi har reagerat starkast på är att hon kan vara sådan även mot totala främlingar. Vilket ju inte alls är så konstigt då detta är ett beteende som är ingjutet i hennes sedan tidigare. En överlevnadsinstinkt för att överhuvudtaget få närhet och kärlek från vuxna i konkurrensen med alla de andra barnen på barnhemmet.

Att hon nu har en familj och två vuxna som kommer att älska henne för alltid är sådant som tar tid att förstå för en liten guldklimp. Det är den där grunden av trygghet som vi nu så sakteliga håller på att bygga upp tillsammans med pussar, kramar och kärlek. Och genom att faktiskt hålla distans till andra och bara släppa in de människor till oss som alltid kommer att stå guldklimpen nära och som betyder något i längden. Vi är försiktiga, det är vi. Men varför brådska, vi har ju lixom hela livet på oss att träffa alla andra medan vi bara har det här första sköra året på oss att bygga förtroende, trygghet och stabilitet för guldklimpen.

Tyvärr är det sådant som har visat sig vara extra svårt för andra att förstå. Vi förklarar, förklarar och förklarar stup i kvarten men ändå har vi märkt att det är SÅ svårt för andra att ta detta till sig och respektera vår önskan om försiktighet. Och det börjar ta på krafterna på mig att ständigt försvara våra beslut. När jag kan tycka att folk i omgivningen istället borde tänka att så bra att de är så försiktiga med sin guldklimp, att de värnar om hennes välmående och psykiska hälsa.

Jag ska säga att de flesta av våra vänner och släktingar ÄR försiktiga, frågar oss vad som är okej och lyssnar tålmodigt in oss. Det är jag dem evigt tacksamma för, för den där mjuka omtänksamheten och stilla lugnet. Och det har oxå blivit dem vi gärna omger oss med, de där med mjuka kanter, öppna hjärtan och ett försiktigt handlag.

Ja det är sannerligen en resa det här, jag önskar att det fanns en adoptionsmanual att ge ut så att vi ständigt slapp att berätta hur ett adoptionsbarn bemöts på bästa sätt. I ärlighetens namn så trodde jag faktiskt inte att det skulle bli såhär svårt och en så stor och total skillnad mellan oss och föräldrar till biologiska barn. Visst jag har läst om det många gånger tidigare, att det är det som adoptivföräldrar tycker är bland det jobbigaste men jag tänkte i min naivitet att det skulle bli annorlunda för oss.

Men när det kommer till barnuppfostran och hur barn skall bemötas på bästa sätt så är det visst helt fritt fram att tycka, komma med goda råd och helt gå förbi föräldrarnas uppsatta gränser. Jag har alltid tyckt att barn skall uppfostras av hela det nätverk som man omger sig med, att barn mår bra av att få tillsägelser av andra och det håller jag fortfarande fast vid. Att när vi kommer hem till andra så är det det hemmets regler som gäller, där frågar man husets ägare vad man får göra och inte får göra. Men när det kommer till vad som är bäst för varje enskilt barn så är det ju ändå föräldrarna som måste få bestämma, sätta upp regler och som bäst känner in vad just den lilla individen mår bäst av. Eller är det bara adoptivbarn som är allmän egendom och adoptivföräldrar som bör berättas för hur barn minsann bör uppfostras?

Nix pix, nu har jag slutat lyssna och uppfostrar mitt barn utifrån de adoptivråd jag har fått men framförallt utefter magkänslan och de där finstämda mammakänslorna som så sakteliga börja känna in guldklimpens minsta humörsvägning. Sedan kanske inte jag gör exakt rätt i varje ögonblick men säg mig vilken förälder som gör det?

Att ständigt försöka och vilja sitt barns allra bäst måste väl alltid vara bra nog.

Categories: Livet helt enkelt, Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 5 Comments

Att inte ha lika mycket att bevisa längre

Förr hade jag så otroligt mycket att bevisa både för mig själv och för omgivningen. Precis som det förmodligen är för så många andra med tonårhormoner rusandes i kroppen eller precis i starten av tjugoårsåldern när huvudet är fullt med storslagna drömmar och den där naiviteten av att hela världen skall kunna läggas under ens fötter. När ingenting är omöjligt och att just det skall omgivningen minsann få se.

Så var det i alla fall för mig.

Och jag som ägnade gymnasietiden åt att rida, festa och förälska mig i grabbar med lockigt hår och stora gitarrer, hade mycket att bevisa i pluggväg för mig själv och för alla andra. Jag ville bevisa att jag minsann hade läshuvud och pluggade envist upp alla mina gymnasie G till MVG på komvux för att sedan ägna fyra år av heltidsstudier på högskolan och hade äntligen bevisat för mig själv att mina tidigare klena betyg till trotts så var jag minsann kapabelt till högre studier. Nu i vuxen ålder så känner jag fortfarande för att trycka upp de där betygen i ansiktet på min lågstadielärare som bara bemödade sig att lyfta och peppa de elever som hon tagit under sina vingar. I mig skapade det en känsla av att inte duga något till i studieväg, även om jag i mellanstadiet fick en lärare med buskiga ögonbryn som var hård på ytan men mjuk inuti och som såg oss alla olika individer i klassen och förstod sig på våra olikheter.

Jag var så upptagen med att bevisa för mig själv att jag minsann klarade av att plugga att jag missade att följa mitt hjärta. Jag fick jobb som fotoassistent till en fotograf med känsla men valde att tacka nej, jag kom in på fotografutbildningen på Gotlands folkhögskola bland 250 sökande till 20 platser men valde att tacka nej. Allt för att jaga högskolepoäng och skaffa mig en akademisk examen. Att det blev just beteendevetenskap och sedan sjuksköterskprogrammet är för att jag gillar att jobba med människor och tror mig faktiskt vara bra på det jag gör. Möta utsatta människor, bygga broar och skapa förtroende. Det är sådan jag är av min natur, lugn, förtroendeingivande och mjuk.

Det är inte enbart i studiernas värld där jag har haft mycket att bevisa för mig själv. Det har även varit inom teaterns magiska värld där min inneboende eldenergi har drivit på mig att inte vara nöjd för mindre än bärande roller. Jag ville bevisa för mig själv att det minsann gick att vara över tjugoårsstrecket utan en uns av estetiska gymnasiebetyg i bagaget eller vara tjenis med regissörens dotter för att faktiskt få en lite större roll.

Mycket av det där var ju hjärnspöken, såklart. Precis som det är för så många andra. Man har så otroligt mycket att bevisa i början av sitt liv, både för sig själv och andra att man ibland bara springer på utan att känna fartvinden i ansiktet.

Jag ångrar absolut inget jag har gjort i mitt liv, jag ångrar bara sådant som jag inte har gjort. Och en av de sakerna är att jag inte valde att följa mitt hjärta utan styrdes av mina hjärnspöken. De flesta av de där hjärnspökena är numera borta, antingen har jag jagat dem på flykt eller så har de valt att lämna i brist på uppmärksamhet. För jag har inte lika mycket att bevisa för mig själv längre. Istället för att jaga gillande ifrån min omgivning så väljer jag att följa min intuition och min inre trygghet, som har visat sig bli alltmer solid för varje år som går.

Och det är så jäkla befriande, att inse att allt det där bara är uppbyggda kulisser som inte tål en närmre granskning. Precis som ljusskygga väsen som försvinner i dagsljus.

Hjärnan den är bra till mycket, men det är hjärtat som får bli min vägvisare framöver.

Så det så.

Categories: Livet helt enkelt | Leave a comment

Glassdagen

DSC_0533 copy (Custom)

DSC_0531 copy (Custom)

DSC_0527 copy (Custom)

Fredag har i vår lilla familj blivit lika med glassdag. Vi försöker i största möjliga mån att undvika en massa onödigt socker till guldklimpen och därför har vi helt enkelt infört glassfredagar. Annars blir det lätt att det äts glass var och varannan dag när sommaren är som hetast. I stället äter vi meloner, körsbär, jordgubbar och hallon i mängder. Vi skulle nästa kunna dra det så långt som att säga att det har varit snudd på frosseri av sommarbär denna sommar.

I vilket fall som helst så besökte jag och guldklimpen för första gången denna sommar World of Riccardos. För er som inte är så bevandrade i vår västkuststad så kan jag säga att deras glass är himmelskt god. I år när Halmstad utnämndes till årets sommarstad så läste jag om att det i dagstidningarna tipsades om just Riccardos. Så ska ni till Halmstad så missa för guds skull inte deras makalösa glass. Till på köpet så ligger detta glassparadis en bit ut på landet och omges av vippande sädesfält och grönskande åkrar. Bakom gården ligger skogen tät och vattnet porlar i en bäck en liten bit in på skogsstigen.

Jamen nästan för idylliskt för att vara sant lixom.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Längta höst

DSC_0516 copy (Custom)

Nu i efterdyningarna av den varmaste sommaren i mannaminne, så sitter jag här och verkligen längtar höst. För jag fullkomligt älskar hösten. Lika mycket som jag längtar efter våren när vintern rasar här i norr, lika mycket längtar jag alltid efter hösten när sommaren är som varmast. De där extrema årstiderna är lixom inte riktigt min melodi. Visst jag blir helt lyrisk när sommarvärmen slår till, när jag kan kasta av mig nästan alla kläder och bara valsa runt i en svalkande sommarklänning. Men efter en vecka av högsommarvärme så har jag tröttnat. Då sitter jag under skuggan av ett träd, äter vattenmelon och skäms lite för att jag inte uppskattar den där 30-gradiga värmen som alla andra lovprisar. För skam den svensk som längtar efter kallare väder mitt i högsommarvärmen lixom.

Men då har jag återigen funnit min förklaring i Ayurvedans oändliga värld. Jag som är en Pitta/Vata person mår bäst av vår och höst. Sommaren med sin hetta gör lätt att jag som redan är ett eldelement (pitta) lätt blir, så att säga överhettad. Och det är faktiskt precis så jag upplever det. Jag blir helt enkelt vresig och lättirriterad av för mycket värme. Äter jag då röd mat, mycket kött och på det stark mat och alkohol så ökar hettan ännu mer och jag blir helt ur balans och mer lättantändlig än annars.

Så jag tackar gudarna för Ayurvedans som med sitt annorlunda tänk gentemot vårt västerländska faktiskt ger förklaringar till så mycket mer. Tankesättet utgår ifrån att vi ALLA faktiskt är olika individer och mår bra av olika saker, vi är inte stöpta i samma form och kommer heller aldrig att bli. Därför funkar inte heller dieter och annat skräp för gemeneman. Det är helt enkelt så att vissa bör äta ofta och andra i stort sett klarar sig på ett mål mat om dagen.

I alla fall. Nu slipper jag gå och skämmas för att jag har tröttnat på sommaren och faktiskt längtar efter hösten. Fast först kommer sensommaren med äppelskördar, svampplockning och lite mer svalkande vindar. Redan nu har mina Karmaljus fått brinna ett par tidiga morgnar i sommarregnsväder och jag får ju säga att sensommaren, den har minsann sin charm den oxå.

Svalare väder, högsommarens intensitet som tonar över i ett vilsamt lugn och den där nystarten som jag alltid tycker att sensommaren och hösten skvallrar om.

Hur är det för er, är jag den enda som smygkäms för att jag längtar efter höst och svalka? Vill ni veta er Ayurveda kroppstyp så finns det test att göra här.

Categories: Livet helt enkelt | 6 Comments

Jamen då säger jag, tack och välkomna igen

DSC_0499 copy (Custom)

Jag tackar, bugar och bockar för fina kommentarer på mitt föregående inlägg. Det var då för väl att ni, lixom jag, kände att det faktiskt finns mer att önska ifrån denna blogg. Och av era kommentarer att döma så är det bara till att fortsätta i samma anda som tidigare, den som vidrör allt och inget, både stort och smått av allt det som som fladdrar till i hjärtat och berör.

Och för allt i världen, har ni några frågor, funderingar, önskerubriker eller annat så bara släng hit dem. Jag är nämligen mer på hugget än på länge.

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment