Med nävarna i degen

DSC_0128 (Custom)

De sista veckorna har jag haft en helt galen matlagningsinspiration. Trots att termometern ligger på strax över 30 strecket så står jag gladeligen inomhus och sätter händerna i en deg, fyller köket med ännu mer värmer och riktigt njuter av att komponera nya rätter. Jag provar nya vegetariska rätter på löpande band och har nu bakat bröd för fjärde gången på två veckor.

Och då ska ni veta att jag i stort sett aldrig har bakat bröd tidigare.

Jag har lixom varit lite rädd för det där. Det har verkat för krångligt och avancerat med rätt temperatur för att jästen ska må bra och så ska det jäsas och väntas och has en massa tålamod däremellan. Inte min tekopp direkt om vi säger så.

Men nu mitt i mammaledigheten så har jag gått och blivit galet rastlös. Jag som tidigare har jobbat heltid och startat företag och spelat teater samtidigt är ju van vid att ha ganska mycket att sätta tänderna i. Jag trivs lixom av nya utmaningar och har gärna en massa bollar i luften samtidigt. Men oj så nyttigt det är för mig att faktiskt bli rastlös och att bara ha en enda sak att fokusera på och det, det allra viktigaste i världen. Att ge min lilla dotter rötter och vingar.

I alla fall. Åter till det där brödet som lixom har frälst mig till att bli en brödbakerska. Det är underbaraClaras morotsbröd som jag har fallit för totalt och fått mig att vilja baka om och om igen. Har ni inte testat receptet ännu så hittar ni det här och jag säger bara att det verkligen är beroendeframkallande och galet gott.

Dessutom känner jag mig så galet nöjd med mig själv när jag har hembakt bröd att plocka fram ur frysen till frukost.

Categories: Matprat | 3 Comments

Krämig potatissallad

DSC_0065 copy (Custom)

DSC_0060 copy (Custom) (2)

I förra veckan när sommaren var sådär galet varm här i västkuststaden så passade jag på att göra denna sommars första potatissallad. Det är inte så mycket annat än kall mat som går ner mitt på dagen när temperaturen ligger stadigt över trettiostrecket. Jag är ett stort fann av riktigt krämiga patatissallader och gärna med lite krispigt i som motvikt till det där krämiga. Jag testade ett nytt recept som jag verkligen blev kalasnöjd med.

Som stomme i potatissalladen hade jag hämtat hem potatis från min pappas odlingar och där ute finns det numera ett gäng olika sorters potatis att välja på i deras gårdsbutik. Gul, vit, fast, mjölig, det är många som missar hur viktigt det är att välja rätt potatissort och framförallt att det skiljer sig så OTROLIGT mycket i smak beroende på vilken potatissort man väljer. Min syster som sköter ruljansen i gårdsbutiken har berättat att kunder ganska så ofta köper ett kilo av varje potatissort, för att ha potatisprovning där hemma. Inte dumt inte.

I alla fall, åter till den där krämiga potatissalladen.

Ingredienser:

I kg kokt färskpotatis
10 st skivade rädisor
1 st grönt äpple i tunna skivor
20 sockerärtor, skurna
2 dl cream fraiche
0,5 dl majonnäs
3 msk dijonsenap
1 knippe dill, finhackad
smaka av med salt och peppar

Tärna potatisen och lägg i en skål tillsammans med de skivade rädisorna, äppelbitarna och de skurna sockerärtorna. Blanda resten i en bunke, häll över denna såsblandning med potatisen och rör försiktigt om.

Ät och njut mina vänner.

Categories: Matprat, Vegetarisk matlagning | 3 Comments

Marockansk keramik

DSC_0067 (Custom)

I dag tvingade jag med mig guldklimpen och mannen ner till skåne för att hämta hem ett helt lass med keramik till mitt för tillfället ganska bortglömda företag. Massor med skålar i vitt, svart och grått som jag beställde mitt i vintern någonstans när mina andra skålar började ta slut här hemma. Så nu är lagret påfyllt och de där skålarna står nu snällt och väntar på att jag ska ha tid för att starta upp min lilla business igen. Planen just nu är att starta upp igen till hösten, antagligen i början av september.

Nere hos fina Linda på Casa Marrakech i Malmö går det dessutom inte att göra ett besök utan att köpa med sig något hem. Så förutom ett helt gäng med skålar till företaget så fick denna ljuvliga lilla kanna följa med hem. Har ni inte varit där tidigare så rekommenderar jag er verkligen att ta en sväng dit nästa gång ni är i Malmö, annars så driver Linda numera även en webbutik där det mesta går att klicka hem.

Marockans keramik kan man banemej inte få för mycket utav, så är det bara.

Categories: Mitt företag:Karmaljus.se, Vackra ting | 1 Comment

Dröm och verklighet

Och så PANG slog den bara till. Den där stora avgrundströttheten som jag nästan bara har gått och väntat på. Den kom för några veckor sedan med förkylning, halsont och den där mattheten i kroppen som skapar trötthet i sinnet och nästan gör hela kroppen handlingsförlamad. Nu efter tre veckors förkylning och halsont så börjar energin att återvända. Äntligen.

Inte är det konstigt inte. Den här resan som jag och min man har gjort, alla dessa år av kamp, stress och sorg som nu äntligen har mynnat ut i ett älskat litet barn, allt det där sätter sig i kroppen och måste på något vis komma ut. Blockeringar och undertryckt gråt och frustration är ju den självklaraste grogrund för sjukdom och trötthet. Och de här fyra månaderna som familj har varit kämpiga på olika sätt de oxå. Innan vi fick barn var jag tvungen att måla upp en fluffig bild i mitt inre över hur det skulle vara när vi väl fick den där lilla guldklimpen till oss. En bild som jag innerst inne visste inte alls skulle stämma överens med verkligheten, utan mera skulle bli som en felplacerad pusselbit. Men det var min överlevnadsstrategi just då och den har varit otroligt viktig för mig. Sedan blev det precis som jag innerst inne visste, krocken med verkligheten blev hård.

Nu efter fyra månader som familj börjar de där felplacerade pusselbitarna falla på plats. Dröm och verklighet börjar så sakteliga att tona in i varandra och vi i vår lilla familj börjar lära känna varandras personligheter mer och mer för varje dag som går. Och i dag har jag för första gången på fyra månader, en dag alldeles själv här hemma. Mannen och guldklimpen är iväg på egna äventyr och jag försöker komma ikapp mig själv. För det är nog så viktigt det där, att ge sig själv egentid (utan dåligt samvete) och reflektera över var man har varit, var man är och framförallt vart man är på väg.

Så i dag gör jag just det, stannar upp, andas och kollar så att jag och min inre kompass är på rätt kurs med varandra. Och som jag redan saknar dem, guldklimpen och mannen. De två finaste jag vet.

Categories: Livet helt enkelt, Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 2 Comments

Vegetarisk korv stroganoff

DSC_0249 (Custom)

DSC_0247 (Custom)

DSC_0242 (Custom)

Jag har varit rätt så dålig på att laga vegetarisk mat sedan vi kom hem från vår adoptionsresa. Jag har inte riktigt haft någon matlagningsinspiration utan mest kört på sådant som sitter i ryggraden och då blir det alltid ickevegetarisk mat av någon konstig anledning. Nu däremot börjar matlagningsinspirationen komma krypande och jag behöver verkligen hitta några lättlagade vegetariska recept att kunna ta till de där dagarna när tiden är knaper. Så nu när mannen har semester så tänkte jag testa vegetariska recept som aldrig förr, nu när både matlagningsinspirationen och tiden till att testa nytt finns där.

Så i dag blev det vegetarisk korv stroganoff. Falukorv har jag inte ätit på evigheter då jag inte de senaste åren bara har ätit kött som garanterat kommer från djur som har haft det bra och någon falukorv som står upp för de kraven har jag ännu inte hittat. Men korv stroganoff gillar jag sedan barnsben så en sådan med vegetarisk korv från hälsans kök känns ju helt ok.

Jag kikade lite på detta recept men bytte ut grädden mot Oatly havregrädde och dubblade den mängden och så la jag till en halv grönsaksbuljontärning.

Smakar på pricken precis så som jag ville ha det och alla i vår lilla familj åt glupskt upp resultatet.

Enkelt, smidigt, vegetariskt och väldigt barnvänligt.

Categories: Vegetarisk matlagning | 3 Comments

En vanlig helt ovanlig midsommarafton

DSC_0192 (Custom)

Vi firade midsommarafton ungefär precis som vi brukar göra i vår familj. Jag spenderade i princip hela dagen i gårdsbutiken på släktgården tillsammans med syster, brors sambo, mamma, pappa, bror och systers sambo med att sälja jordgubbar, potatis, blommor och en massa annat. Mannen min däremot tillbringade dagen tillsammans med vår lilla guldklimp för att sedan framåt kvällen åka ner till Skåne för att agera musiker på någon båtklubb. När mannen åkte iväg så stannade jag och guldklimpen kvar på släktgården med alla andra för att fira midsommar. Och just denna kväll har jag faktiskt varit lite nervös över. För det var första kvällen sedan vi fick lilla K som vi tillbringar tillsammans med en massa andra människor och dessutom utan mannen i våra liv. Inte optimalt på något vis men den där spelningen som mannen skulle på var inbokad sedan ett år tillbaka och var på sätt och vis inte avbokningsbar. Och lilla K har visat sig vara såpass trygg i sig själv och med att vara på släktgården att vi faktiskt vågade chansa på att det skulle fungera.

Till vår glädje så gick det över förväntan bra. För de där älskade kusinerna var ju där. Lilla tvååriga busNoel och häftigaste sjuåriga Linnea. Dessutom hade vi förberett lilla K i dagar i förväg på vad som komma skulle. Att pappa skulle vara iväg, att vi skulle äta jordgubbstårta, att vi skulle sjunga små grodorna och att det skulle vara en massa människor där. Så det där har vi pratat om i dagar. Lilla K har frågat om och om igen om vilka som kommer, om vi verkligen SKA äta tårta och så har hon varit SÅ glad över att vi alla ska ha klänning och blommor i håret. Dessutom hade jag köpt precis likadana sandaler för oss båda på HM:s barnavdelning att ha på oss. Lycka för den lilla tjejen kan jag säga!

På HM hittade jag även ett diadem med fjäril som jag tänkte skulle passa osedvanligt bra som stommen i den där midsommarkransen. Och visst gjorde den det. Med systers floristhänder så förvandlades det där diademet till ett ursött hårsmycke och lilla K blev överförtjust.

Tänk va, en första midsommarafton med detta underbara lilla barn.

Lilla K simmade omkring som fisken i vattnet bland alla människor på familjegården. Jag däremot var superstressad över om allt skulle fungera bra bland hundar, människor och katter. Så i dag är lilla K toppennöjd över sin midsommarafton medan jag känner mig helt slutkörd.

Jag får bannemej sluta att oroa mig i onödan och istället gå på magkänslan som säger mig att anknytningen fungerar precis som den ska. Men å andra sidan så har jag förstått att vara förälder Är att oroa sig.

Men tänk ändå, i dag har vi varit familj i precis tre månader och det är ju häftigt så att jag nästan svimmar.

Categories: Livet helt enkelt | 5 Comments

En första liten skörd

DSC_0145 copy (Custom)

DSC_0148 (Custom)

Som ni nog förstår så har det inte riktigt funnits tid i år till att anlägga köksträdgårdar eller knappt att plantera någonting alls för den delen. Jag och lilla K har dock lyckats pilla ner några persilje- och rädisfrö i jorden i någon av de där sällsynta tillfällen av lugn och ro. Och i går kunde vi då äntligen gå ut i vårt lilla land och plocka upp de första rädisorna. Såhär i efterhand så kan jag tänka att just rädisa kanske inte är någon favoritgrönsak hos femåringar. Men, men. Vi har i alla fall följt växtförloppet, vattnat och tittat på hur de små skotten har vuxit sig starkare för varje dag som har gått.

Och så har vi plockar rabarber som jag köpte och stoppade ner i jorden förra året. Till min glädje så växer de så det knakar så att det har räckt till både pajer och att stoppa ner i frysen. Det finns inte mycket som får mig att må bättre än att vandra ut i trädgården och plocka in egenodlat.

Lyx så att det förslår.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Multitasking

Att vara hemma med en springibenenfemåring kräver ju sannerligen en stor dos multitasking. Jag som i vanliga fall jobbar som sjuksköterska har ju sannerligen fått utveckla den där förmågan till oanade höjder. Och det är jag just nu verkligen glad för. Det krävs då jag i princip måste punkmarkera lilla K dagarna igenom, annars stoppas det saker i munnen eller så är det lite för hårdhänt hantering av Lemuren som infaller. För adoptivbarn är det helt normalt att ”falla tillbaka” i ålder och det är precis vad vår guldklimp har gjort. Ena stunden är hon snusförnuftig femåring och nästa en tvååring på upptäcksfärd. Så att laga lunch och samtidigt hålla reda på den där lilla virvelvinden är minst sagt spännande.

Annars tycker jag inte alls att det stämmer vad alla människor sa till oss innan vi fick barn, det där att ”när ni väl blir föräldrar så undrar ni vad ni har gjort med all er tid ”. Ehh nej. Jag vet minsann precis vad jag har gjort med min tid. Jag har startat företag, spelat teater, jobbat, stridit mot väderkvarnar och bergatroll och en massa annat. Och nu vet jag oxå vad jag gör med min tid, jag gör det viktigaste i världen: jag försöker ge mitt barn rötter och vingar. Jag försöker ge henne trygghet, kärlek, värme, mod och hopp.

Så att hon senare i livet kan stå stadigt på jorden samtidigt som hon har modet inbyggt i sig som gör att hon vågar hoppa. Det och att kunna ge och ta emot kärlek, det allra viktigaste här i livet.

Categories: Livet helt enkelt | 4 Comments

Lätta sommarluncher

DSC_0137 copy (Custom)

DSC_0127 copy (Custom)

Jag tycker att sommaren är så otroligt förlåtande när det kommer till vad katten man ska äta till lunch och middag. Det finns ju så mkt primörer nu som bara väntar på att bli tillagade och de är ju så rackarns lätt att få till bra luncher och det snabbt. I dag har vi haft svärmor på besök och då blev det kokta nypotatis odlade på familjegården, grösläk, gräddfil, sill och sallad, den klassiska svenska sommarmaten.

Och det bästa av allt är att lilla K käkar sill som om hon inte har gjort annat i sina dar.

Sill slinker ned med samma lätthet som makrill och strömming. Tur för oss av vår lilla guldklimp gillar fisk, grönsaker och frukt framför allt annat eftersom det är det jag helst av allt stoppar i mig oxå.

Och i kylskåpet ligger det några buntar sparris och väntar på att bli tillagade, självklart odlade av pappa sparrisodlaren. Och det är visst sista veckan för sparrisplockning här i västkustaden så det gäller att passa på att njuta innan primörernas tid är förbi.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Sommardagar som dessa

DSC_0116 copy (Custom)

Alltså dessa underbara sommardagar. Det är dessa dagar som jag bosätter mig utomhus och vill insupa precis all den där solenergin som vädret bjuder på just nu. Jag och lilla K vattnar blommor, hoppar studsmatta, busar med Lemuren i trädgården, häller vatten i barnpoolen, åker till det där utomhusbadet som västkuststaden erbjuder och så busar vi med kusinerna i trädgården på släktgården.

Dessutom är det så enkelt att klä sig, det är bara att dra på sig en klänning och en hatt på huvudet så är man redo för alla sommarens äventyr.

Bättre än så kan det inte bli just nu.

Categories: Livet helt enkelt | 1 Comment

Lemuren och människovalpen

DSC_0094 copy (Custom)

Det är ju inte bara vi tvåbenta medlemmar i familjen som har fått våra liv förändrade sedan vi kom hem med vår femåriga guldklimp. Lemuren har ju fått en liten människovalp att ta hänsyn till och att mellan varven akta sig för.

För den där lilla guldklimpen är ju mer än lovligt nyfiken på Lemuren så till den grad att hon vill uppleva henne med alla sinnen. Att klappa, lukta på, kela med och pussa på är ju mer än okej i lagom doser och så länge båda parter tycker att det är okej. Även om vi har jordens snällaste hund så finns det ju gränser för henne med och de ska inte på någotvis tänjas på. Så just nu är det hårda regler här hemma. Det är hundkel enbart när vi är i närheten och det under korta stunder, resten av tiden är det tyvärr tvärnej.

För allas bästa.

Så hoppas jag att det där hundvettet snart har slagit ro ordentligt i den där lilla flickan så att vi kan återgå till mindre strikta regler. Annars så avgudar de där två varandra. Lemuren var till en början lite avvaktande och tycktes inte helt nöjd över konkurrensen som hon fick bara sådär. Inget spädbarn att vänja sig vid utan en energisk femåring på upptäcktsfärd. Men nu sover hon helst jämte lilla K, om hon får som hon vill. Och hon vaktar sin människovalp noga och blir på direkten orolig om hon märker att något inte står rätt till.

Tänk så kloka de är våra fyrbenta vänner.

Categories: Lemuren, Livet helt enkelt | 2 Comments

Adoptionsberättelsen del I: I bergatrollets klor

DSC_0651 copy (Custom)

Om jag nu ska berätta vår adoptionsberättelse så måste jag ju göra det där jag sist slutade, där jag valde att inte berätta mer just då, för att det var för känsligt och gjorde för ont. Där jag istället la ut någonslags rökridå här på bloggen för att dölja den där kampen som vi förde mot bergatrollet.

Som jag har nämnt tidigare så har vi adopterat en lite äldre flicka, en guldklimp på 5 år och 19 kg. En liten envis flicka som skulle kunna charma brallorna av den mest hårdhudade typ. Hon har skinn på näsan, spring i benen och kan redan med lätthet räkna till tio på svenska. Hon lär sig språket i en rasande fart och kallar mig och mannen för mamma och pappa.

När vi fick det magiska beskedet att hon var utvald att bli just vår dotter och vi var utvalda att bli hennes föräldrar så svävade vi omkring på små rosa moln. Vi hade ett halvår tidigare fått läsa hennes akt för första gången och visste direkt när vi såg fotografierna att där är hon ju, vår dotter. Så väntan hade varit lång och vi hade nästan gett upp hoppet, det kändes i ärlighetens namn helt nattsvart. Så när det glädjande beskedet kom den där eftermiddagen så kändes det för bra för att vara sant.

Och just den där känslan av någonslags oro visade sig senare stämma.

Efter ett barnbesked måste man i adoptionssammanhang kontakta sin socialsekreterare för att denne formellt skall ge sitt medgivande till adoptionen. Detta är som sagt bara en formalia som inte skall kunna bestridas på något sätt, det är ju föräldrarna själva som skall bestämma vilket barn de vill adoptera. I vårt fall så valde vår socialsekreterare att gå en helt annan väg. Hon tyckte inte att vi skulle adoptera ett äldre barn då det bara skulle ställa till problem för oss. Enligt henne skulle vårt barn skapa oss så stora problem att vi troligtvis inte skulle klara av att hålla ihop vårt äktenskap, vi skulle skilja oss och förmodligen så skulle en av oss bli tvungna att sluta jobba, allt för att vi skulle få det så jobbigt med vårt planerade adoptivbarn. Hon sa rent ut till oss att ”jag önskar att jag kunde gratulera er till ert barnbesked men det kan jag tyvärr inte”.

Efter att ha fört en kamp mot barnlösheten i nio år tid, blivit utredda både själsligt, kroppsligt och psykiskt, så var detta droppen som fick bägaren att rinna över. Vi hade ju äntligen fått veta att vårt adoptivland hade valt ut oss som lämpliga föräldrar till den där lilla flickan vars fotografi jag tittat på minst tjugo gånger om dagen det senaste halvåret. Hon som både jag och mannen börjat knyta ann till, hon som redan hade slagit bo i våran hjärtan. Hon som inte kunde bli mer perfekt för oss än just så. Vars ålder vi hade diskuterat innan och utan och kommit fram till att herregud det där fixar vi. Visst det kommer att bli jobbigt men vi fixar det. Vi har alla resurser som krävs, flera andra familjer som hade adopterat femåringar hade dessutom grundligt fått svara på alla våra omöjliga frågor och tagit emot vår nyfikenhet. Vi var förbereda till tänderna.

Och så möts vi av en socialsekreterare som i princip säger till oss att vi är dumma i huvudet.

Hallå! Är det konstigt att socialen har problem när personalen de har inte ens kan det där med bemötande! Hennes bemötande mot oss i detta då är så vidrig så jag har inga ord för det.

Men på något sätt, efter många tårar, sömnlösa nätter så tog vi oss vidare. Med hjälp av vänner, kollegor, släktingar och personalen på vår adoptionsförmedling så lyckades vi resa oss, få alla papper påskrivna och fortsätta vår resa. Stukade, ledsna och med väldigt mycket förlorad energi.

Som alltid så följde vi vår intuition som sa till oss att fortsätta, att vi skulle klara även detta och att vi skulle hitta vår skatt där vid regnbågens slut. Tack och lov för att vi orkade, för att vi är starka och för att vi har en enormt stöttande krets av människor som slöt upp runt omkring oss när vi återigen höll på att falla.

Vad jag tänker på såhär i efterhand är hur det går för alla dem som måste kämpa mot byråkratins bergatroll och som inte har den hjälpen som vi hade. Vad händer med dem?

Finns det någon ni känner där ute som slås emot dessa bergatroll så hjälp dem. Sträck ut en hjälpande hand, för det kan vara just det som gör att någon annan orkar. Vi har tyvärr ännu varken orkat eller vågat gå vidare med vår berättelse. Eftersom det är socialen som har makten, det är de som skriver våra uppföljningsrapporter och det är de som sitter med våra liv i sina händer.

Snacka om att vara maktlös.

Just vårt bergatroll är sedan någon månad pensionerad och vi har fått en ny, human, socialsekreterare att följas upp utav. Annars vet i katten hur det här hade slutat.

Förmodligen på kvällstidningarnas första sida. För jag är så innerligt trött på det där maktmissbruket, så hade det fortsatt så skulle jag slagits med näbbar och klor. Tro mig.

Och så undrar jag i mitt stilla sinne på vems sida bergatroll som dessa står på, inte är det barnens i alla fall.

Categories: Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 13 Comments

Hemgjord pizza, sturskhet och sommarregn

DSC_0255 copy (Custom)

DSC_0077 copy (Custom)

I dag har det regnat sommarregn här i västkuststaden precis hela dagen. Ett ihållande, smattrande regn som säkert är mer än behövlig för växtligheten där ute i trädgården. Och som renar luften från den där gräspollen som besvärar mig så mycket just nu, kanske är det därför det där sommarregnet alltid känns så befriande och renande för mig. För att jag faktiskt kan andas lite lättare och luften blir renare, på riktigt lixom.

En hel inomhusdag med en superenergisk och rastlös femåring är verkligen en utmaning att klara av. Framförallt när femåringen i fråga ännu inte kan det där med att leka själv och helt klart föredrar fysiska utomhuslekar framföra stillsamma inomhusaktiviteter. Så efter att ha gått igenom alla pussel som fanns att tillgå, dansat till musik, byggt lego och lekt den populäraste leken av dem alla, kittelleken, så fick det bli en kväll med hemgjord pizza och en stunds filmtittande.

Frost, har ni sett den. Alltså Å den fångade mig verkligen.Lilla K däremot tyckte att den var ganska trist tills det där snömonstret dök upp och blev filmens storfavorit.

Det är grejer det. Monster, ormar och pirater.

Ja som sagt, det är en stursk liten flicka vi har äran att få kalla vår dotter. Dockor och annat kan slänga sig i väggen, den enda flicka som går hem här är Pippi.

Och det vet vi ju alla varför. Hon är ju lixom sturskheten personifierad.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Den där drömmen jag när

DSC_0049 copy (Custom)

DSC_0037 copy copy (Custom)

DSC_0028 copy (Custom) (2)

En av mina absolut största drömmar och önskningar inför framtiden, är att få flytta ut på landet. Till en liten gård med gult trähus med en inglasad veranda, knarrande trägolv och många rum. Med en stor lummig trädgård och lite mark intill att ha hästar, getter och hönor på. En hammock i trädgården där vi kan sitta på sommaren och dricka gammelfarmor Helgas jordgubbssaft och där vi kan duka upp långbord utomhus så att hela stora bondesläkten får plats. Jag vill gå upp på morgonen och höra tuppen som gal, hästar som gnäggar och inget annat förutom naturens egna ljud.

Både jag och min man är uppvuxna på bondgårdar och det är nog våra rötter som kallar på oss nu när även vi har fått barn i huset. Jag vill ge henne det där lugnet och den där tryggheten jag alltid har känt ute på landet. Naturen som har jordat mig och djuren som har lärt mig vad ödmjukhet och ansvar är.

Och så har jag börjat känna mig för asocial för stan. Jag vill ha min frihet och jag vill kunna gå ut i trädgården ostört utan grannar tätt inpå. Att den där känslan kommer just nu är ju inte alls konstigt. Med ett nyhemkommet adoptivbarn i familjen skall man helst undvika en massa nya kontakter med människor stup i kvarten och fick jag välja så är ju kontakten med familjen och vännerna betydligt viktigare för henne än alla våra grannar. Så just nu känner vi för att isolera oss någonstans långt utanför staden där ängarna är oändliga och där grannarna är på behändigt avstånd.

Fast å andra sidan så kan vi ju självklart inte flytta just nu innan lilla K har rotat sig ordentligt och när vi väl gör det så kommer vi ju självklart att vilja ha grannar, men kanske längre bort än 50 meter. Vi är ju ändå en extremt social familj, men kanske lite mer på våra villkor än vad det är just nu om jag säger så.

Categories: Livet helt enkelt | 2 Comments

Att sträcka sig lite längre

Vi har ju som ni har förstått valt att adoptera ett lite äldre barn, något som inte alls var självklart från början. För det är ju faktiskt så i adoptionssammanhang att man har möjlighet att välja. Man väljer land och sedan lämnas önskemål om ålder och så får man uppge om man kan tänka sig att ta emot ett barn med någon sjukdom och i så fall vilken. Vår önskan var faktiskt ett så ungt barn som möjligt och helst så friskt som möjligt (kan säga att det kändes helt sjukt ATT behöva välja eller för den delen välja bort. Vi snackar ju ett litet oskyldigt, föräldralöst barn här, men detta är bara en del av den psykiska pressen som man utsätts för när man skall adoptera. Och nej, inget psykologiskt stöd erbjuds, vilket borde erbjudas automatiskt för alla som adopterar). När tiden sedan gick och vi vandrade omkring i väntans ingenmansland så började andra tankar att komma krypande. De där tankarna om att vi kanske skulle kunna sträcka oss lite längre än så. Att vandra utanför den där ramen som vi hade satt upp för oss själva, den där ramen som var byggd av rädsla och okunskap. Så en dag så fanns hon bara där, i ett särskilt utskickat mail om en flicka som landet sökte föräldrar till, vårt eget lilla mirakel som nu är fem år fyllda och som är precis så perfekt för oss som bara hon kan bli.

Visst det är tufft att adoptera ett äldre barn, det är det verkligen. Å andra sidan har vi precis ingenting att jämföra med, det kan säkert vara lika tufft att adoptera ett yngre barn eller för den delen att få ett biologiskt barn. Jag menar vad vet egentligen jag. Jag har bara min egen historia att bära på och kunna berätta och absolut inget annat att jämföra med. Det är ju bara så nedrans dumt att jämföra.

Det enda jag vet är att detta visade sig vara så otroligt rätt för oss, vi träffade verkligen mitt i prick. Jag är så otroligt glad för att vi tog modet till oss och sträckte oss lite längre än vad vi först trodde att vi skulle klara av. och jag tror någonstans att vi alla är kapabla att klara av så mycket mer än vad vi först tror oss klara. Vi är så mycket starkare än vi någonsin anar och framförallt så gäller det att inse att rädsla och okunskap hindrar oss från att ta de där stegen som kan förändra våra liv för alltid.

Att lyssna på den där inre rösten som säger gå istället för att stanna. Intuitionen ni vet, jag har verkligen insett att om jag bara följer den så kan precis ingenting bli fel. Utan den leder mig bara direkt till livets kärna.

och mer rätt än så kan ju ingenting bli.

Categories: Livet helt enkelt, Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 7 Comments

Genuin godhet

DSC_0060 copy (Custom)

Jag och lilla K var på vår västkuststads stadsbondgård i dag. För att titta på getter, kaniner, hästar, åsnor, höns och en massa andra fyrbenta och tvåbenta djur. Att vädret visade sig från sin bästa sida direkt på morgonen gjorde beslutet att åka dit ganska lättfattat. Så vi packade in oss i bilen och åkte de där kilometerna dit. Jag som aldrig har varit där tidigare blev på direkten förälskad. Stora öppna ängar, fält och helt ostörd natur så långt ögat kan nå. Precis sådär som jag har tänkt att jag ska bo när vår lilla familj har kommit sig tillrätta och vi kan flytta och bo lite mer vart vi vill. När ekonomin är lite mer tillåtande och när vi har lämnat alla de där hemutredningarna bakom oss. Då ska jag minsann skaffa de där getterna och hönsen som jag alltid har drömt om, någonstans lite mer avskilt än där vi bor i dag. På ett sådant ställe dit min själ dagligen längtar till, långt ifrån storstad och med naturen direkt inpå knuten.

I alla fall. När vi tittat på getter och hönor ett ganska bra tag så blev lilla K ordentligt hungrig och vi vandrade den korta vägen bort till den där charmiga lilla cafébyggnaden. Jag beställde en varsin paj till oss och lite kall dryck, tog fram mitt betalkort när mannen i kassan skakade på huvudet och pekade på den där skylten som stod placerad precis framför näsan på mig. Den där det stod med stora bokstäver ENDAST KONTANTER. Jaha, ajrå, det skulle jag ju ha tänkt på innan vi åkte. Såklart. Jaja jag berättade tålmodigt för lilla K att, tyvärr vi måste åka in till stan och ta ut lite pengar. Lilla K blev naturligtvis ledsen och var just då tokhungrig. Det är här jag tänker att jag är en sådan rookiemamma, att jag borde ha väskan fylld med skivade frukter och hembakta muffins men framförallt borde jag ju ha kontanter på mig.

Precis mitt i den där förhandlingen med lilla K så räcker en man fram en hundralapp till mig och säger att här, ta denna, jag betalar för er lunch. Och jag blev så förvånad, glad, generad men framförallt så otroligt tacksam över att mötas av sådan vardaglig medmänsklighet. Jag menar ärlig, hur ofta händer det. Den där gesten kommer jag att bära med mig länge och jag lovade mannen dyrt och heligt att jag ska föra den vidare. Så att hans generösa handling kan skapa ringar på vattnet, i ett aldrig sinande flöde av medmänsklighet och godhet. För jag tackade faktiskt och tog emot, att säga nej i en sådan situation, när någon annan blottar sin godhet och medmänsklighet och starka vilja att hjälpa, det går bara inte. Och jag är innerligt tacksam för mötet med den där mannen och hans lilla dotter. Som en stark kontrast till alla rapporter om ett Europa som är på väg att bli hårdare och kallare. Där den där medmänskligheten är på väg att raseras, där tanken på att vi alla är lika mycket värda oavsett bakgrund inte längre är lika självklar. Där godheten inte längre är det som styr.

Behöver jag säga att mannen som gav mig sina pengar hade en annan hudfärg än vad jag har, han pratade inte svenska med samma lätthet som jag gör men han hade en godhet som lyste ur ögonen och ett givmilt hjärta.

Tänk om vi alla kunde bli lite mer som honom, så mycket vackrare världen då skulle vara.

Categories: Livet helt enkelt | 7 Comments

Att finna sina rutiner

DSC_0011 copy (Custom)

I dag fanns den äntligen där igen, tiden och lusten till att titta in här och lämna ett avtryck. För efter en solig förmiddag i trädgården så dundrar nu sommaråskan över västkuststaden och regnet smattrar mot marken. Sommarregn, som jag älskar det. Det är så renande och så det där stillsamma lugnet som gör att vi kurar i soffan stället för att skutta omkring i trädgården.

Jag börjar så smått att hitta rutinerna som hemmamamma nu och vår lilla femåring börjar bli hemtam med det där med familj. För även om den här förändringen är enorm och fortfarande svår att greppa, för mig och min man, så är det ju lilla K som är den stora hjälten i allt det här. För henne är ju allt nytt och hela hennes liv har plötsligt förändras. Och det är en modig liten tjej med skinn på näsan, hon vet vad hon vill och det med bestämdhet. Tack och lov för det säger jag. Även om det visar sig i trots dagarna i ända så är jag SÅ glad för den där inneboende styrkan som hon har. Den där som gör henne till en överlevare. Den som gör att hon klarar av att ta emot både kärlek och tillsägelser. Den som gör att hon har släppt in oss och knutit ann till oss och lixom valt oss som sina föräldrar. Som hoppar upp i knäet på mig när vi träffar nya barn och säger att det där är faktiskt MIN mamma.

Älskade lilla barn.

Och den här hemmatiden med bara lek dagarna igenom har redan börjat göra något med mig. Till en början när vi kom hem var jag bara stressad, av allt nytt och över hur allt skulle fungera. Nu när vi har landat lite mer så har den där hemmalunken smugit sig in i kroppen och inget annat är egentligen viktigt längre. Och det är så jäkla skönt, för det är precis så jag hoppades att det skulle kännas. Innan har jag lixom inte stått ut med alla föräldrar som ständigt har pratat om sina barn, men nu är jag själv där och jag trivs som fisken i vattnet.

Och jag hoppas SÅ att alla ni där ute som fortfarande kämpar för att bli föräldrar, att ni snart hamnar där vi är. På andra sidan. För här är så mycket fridfullare. Och jag lovar, allt det där kämpet, alla de där skitjobbiga åren, de var värda det.

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments

Att insupa lyckan

DSC_0901 copy (Custom)

Vi har underbara lata dagar i solen just nu.

Vi hoppar studsmatta så att vi alla får spagettiben, gräver ner varandras ben på sandstranden så att lilla K tjuter av skratt och sparkar boll i timmar till Lemurens stora glädje. Hon och Lemuren har funnit varandra nu, även om det har krävt strikta regler och många tillsägelser. Kärleken och nyfikenheten ifrån lilla K var ju lite större om jag säger så. Men nu börjar hundvettet slå rot i den där lilla tjejen och nyfikenheten börjar gå hand i hand med vetskapen om att hundar faktiskt får ont i sina öron om man drar i dem. Ja, sådant kan man ju inte veta om inte någon berättar det för en först.Förutom när det gäller djur och sådant som är uppenbart farligt eller ickebra i största allmänhet, så kör vi mycket på learning by doing. Hur katten ska man annars veta att havsvattnet är kallt om man inte får ta av sig strumporna och doppa tårna? I allra högsta grad om man som lilla K aldrig tidigare har sett ett hav eller en sandstrand.

Och så samlas vi på terrassen med lilla K:s kusin och hennes farmor och dricker must köpt på bondens marknad, häller vatten i barnpoolen och bara tillåter oss att vara lyckliga över att livet till slut har omfamnat oss. Även om jag fortfarande är dimmig i kanterna och trött i största allmänhet så börjar jag tillåta lyckan att bygga bo där någonstans i hjärttrakten. Att kastas in i rollen som förälder till en femåring med ryggsäck och en stor egen vilja är både ljuvligt, fantastiskt, utmattande, underbart och skitsvårt. Och allt det där visste vi ju redan innan, innan hon faktiskt var här. Men hur svårt och hur underbart det faktiskt skulle bli, det hade jag ingen aning om.

Precis som med allt annat, det går lixom inte att förbereda sig på livet, hur mycket man än försöker. Det kommer som det kommer ändå med värme, smärta, glädje, sorg och lycka.

Categories: Livet helt enkelt | 6 Comments

Nya perspektiv

DSC_0812 copy - Kopia (Custom)

Vår lilla dotter är några år gammal och har både spring i benen, är envis som en gammal ardenner och har en upptäckarlust för ett helt dagis. Vilket ju inte är så väldans konstigt. Att ha en mamma och en pappa och ett hus är ju helt nya grejer för henne och jösses vad det finns att upptäcka. Det är ju sniglar, maskar och myror som skall tittat på, klappas och plockas upp. Det är lampor som skall tändas och släckas om och om igen och att titta på när kaffet rinner ner i kaffekokaren på morgonen är just nu morgonens höjdpunkt. För mig är det helt galet underbart att kunna vara i nuet. Att stanna upp och njuta av de där små till synes obetydliga tingen som ändå, när man stannar upp och tänker efter, var och en för sig är ett litet mirakel.

Det är precis det här som jag har längtat efter i så många år nu. Det här livsomvälvande. Det där lilla personen som behövdes för att stanna upp mig, få mig att andas långsammare men ändå djupare och som får livet att skimra i ett annat ljus. Som får allt det där andra lull lullet som pågår i våra liv att verka så betydelselöst i jämförelse.

Även om jag just nu är helst slut efter den mest omvälvande resan i mitt liv, så är jag så enormt lycklig och tacksam över de nya perspektiv som livet bjuder mig på. Och när jag har samlat mina tankar och krafter lite så ska jag ta er med på en liten del av den där omtumlande resan.

Categories: Livet helt enkelt, Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 11 Comments

Tacksamhet

Tack kära ni, för era fina grattishälsningar och lyckatillkommentarer. Jag blev så överväldigad över att ni faktiskt är några som finns kvar och läser denna blogg som inte har fått någon uppmärksamhet på mycket länge. Tack för att ni finns där ute och tack för att ni delar min/vår glädje.

För den är ofantlig och svår att greppa.

Vi har faktiskt varit hemma i två veckor redan. Två veckor som har varit någonslags blandning av kaos, glädje, lycka, overklighet och utmattning. Så det är först nu som jag har känt något behov av att berätta, det och att dessa två veckor har gått i en rasande fart. Det är svårt att greppa att vi faktiskt har varit hemma i två veckor, dessa två veckor skulle lika gärna kunna vara två dagar eller kanske två månader, men absolut inte två veckor. Det har gått i en rasande fart samtidigt som tiden lixom på något märkligt sätt har stått stilla. Jag vill uppleva varje sekund med denna ljuvliga lilla varelse som jag har fått glädjen att kalla min dotter.

Jag är ju som ni säkerligen förstår, numera mammaledig. Vilket ju är hur märkligt som helst. Jag har förberett mig, väntat och längtat efter dessa dagar och nu när de väl är här så måste jag nypa mig i armen för att inse att det verkligen är sant. I dag har vi ägnat dagen åt att baka sockerkaka, ta med denna till familjegården och bjuda morfadern i fråga på fika, sedan har vi tittat på kor, klappat katter och hundar, badat och lyssnat på musik.

Att få vara hemma med detta energiska, charmiga lilla barn, leka dagarna igenom och dessutom få mammapeng för detta, det är jag så oerhört tacksam över. Vilken skatt. Dels att bo i Sverige som erbjuder denna möjlighet men framförallt, såklart, att ha möjligheten att få adoptera ett barn från ett annat land för att kunna ge henne precis all den kärlek, trygghet och värme som hon förtjänar.

Det är sann lycka och glädje.

DSC_0860 (Custom)

DSC_0866 (Custom)

Categories: Livet helt enkelt, Skaffa barn- karusellen (IVF och adoption) | 1 Comment