Huset fullt med granris

DSC_1065 copy (Custom)

DSC_1066 copy (Custom)

DSC_1060 copy (Custom)

I går när min pappa var här för att passa Guldklimpen en liten stund på förmiddagen så passade vi även på att hämta hem årets julgran. Han har nämligen en bra mycket större bil än vad vi har och där fick vi utan några bekymmer plats med två julgranar och en massa ris. Trots att jag och mannen har bott ihop i 13 år nu, så är det allra första året som vi har en julgran. Jag tycker inte direkt att vi har haft någon anledning till att skaffa någon tidigare, det har bara känts otroligt onödigt att en stackars gran skall huggas ner, tas in och kläs upp när vi tidigare jular knappt har varit hemma.

Men i år, i år är vi ju en familj med barn i huset och då känns det ju mer än självklart att vi ska ha en gran att köpa och klä tillsammans. Den trevlige granförsäljaren gav mig dessutom några avhuggna grangrenar på köpet och dessa har jag och dottern klippt av och dekorerat huset med. Vi har lagt granris på skåpen i köket, satt i krukor och ställt på altanen, på trappan och lite varstans i köket. Samtidigt passade jag på att rulla ihop servetterna till lilljulafton och smyckade även dem med granris.

Jorrå, nu börjar julstämningen att infinna sig. Och i dag ska vi försöka baxa in granen och leta upp lite julsaker i garaget att fortsätta vårt pyntande med. För mig är det dock mest naturmaterial; blommor, granris och mossa som sätter julstämningen.

Det och en massa apelsiner fyllda med nejlikor. Å jag vet minsann ingen godare juldoft än det.

Categories: Vårt hem | 2 Comments

Vataårstid och den annalkande julen

DSC_1033 copy (Custom)

Sedan några veckor tillbaka är jag återigen som ett gammalt vindpinat äppelträd. Den där ryggen känns av mer än på länge och gör att jag knappt kan stå rak. Som alltid besöker jag den där kiropraktorn inne i stan, hon som känner till mina svagheter och som hummar lite och sedan trycker till på rätt ställe så att det genast känns bättre. Så i dag känner jag mig lite lätt mörbultad och inser att jag nog ska vänta lite med den stora julpysseldagen som jag annars hade tänkt skulle infalla i dag. Jag hade tänkt att plocka in smärre mängder med barriga grenar från skogen för att lägga på skåp och hyllor. Men det får vänta någon dag, tills ryggen har stabiliserat sig och tills jag återigen vågar röra mig lite mer obehindrat.

Ja det är lite som det brukar vara den här årstiden med andra ord, denna Vataårstid som lätt ställer till det med stela muskler, ryggont och frusenhet. Så för att balansera mig själv dricker jag varma kryddiga drycker (undviker kalla drycker), försöker äta rätt enligt årstiden och så gör jag mitt träningsprogam dagligen.

Ja som sagt, det där med att hitta den kroppsliga och den själsliga balansen är nog en av livets större utmaningar.

I dag planterar jag istället julblomster lite här och där och fyller huset med sådant som luktar jul. det är sinnena som skall kittlas för att hitta den rätta julkänslan. Blommorna, barren och nybakt som skapar juldofter, julmusiken som tar fram minnena och så all julmat uppådet.

Ja julen alltså. Om en nu bara lyckas att undvika den där stressen och konsumtionshysterin så är den ju helt underbar med all sin mat, dryck, gemenskap, musik, glädje, stillhet och kärlek.

Categories: Livet helt enkelt | 4 Comments

Ett luciatåg

DSC_0989 (Custom)

Vi hade ett litet orepat luciatåg ute i stallet, på mina föräldrars gård i går. Jag ville att Guldklimpen skulle få uppleva luciatåg även om hon inte går på förskola, så jag frågade om några släktingars barn oxå ville vara med och det ville de mer än gärna. Mannen stod för musiken, jag för pepparkakor och glögg och barnen för underhållningen. Vår lilla tjej var verkligen superspeedad av allt detta nya, spännande som skulle inträffa och när det väl gällde så ville hon inte alls vara lucia utan överlät detta till nioåriga Cornelia istället.

Så ett första luciatåg blev det med en tomte, en lucia, två tärnor och en häst med tomteluva i ett stall fullt med släktingar, glögg och pepparkakor. När vi några timmar senare kom hem så var det med en frusen, nöjd liten tjej som helst av allt vill åka ut till stallet varje dag fram till julafton för att sjunga julsånger.

Jorrå ett väldigt spontant, speedat luciatåg som gav mersmak med andra ord.

Categories: Guldklimpen, Livet helt enkelt | 2 Comments

En fixardag

I dag har vi haft en riktig fixardag här hemma. Just nu är det så mycket pappersarbete att jag faktiskt håller på att bli tokig. Dels är det ju en massa slutfixande till lillebrors adoptionsakt och upptill det är det Guldklimpens fjärde uppföljningsrapport som skall skickas in, uppehållstillstånd som skall förnyas och försäkringskassan som krånglar.

Just försäkringskassan blir jag faktiskt tokig på. Jag har ringt dem typ en gång i månaden sedan vi blev föräldrar för att försöka få till att även vi ska få tillgång till ”mina sidor”. Alltså att vi skall kunna planera vår föräldraledighet och ansöka om föräldrapenning via nätet, precis som alla andra. Men tji fick jag. Trots att jag har försökt hur många gånger som helst så funkar inte detta då vi har adopterat. Vi måste alltså ansöka om föräldrapenning via posten och vill vi ha någonslags uppdatering på hur många dagar vi har kvar så måste vi ringa. Och som alla vet så är det ju förskräckligt osmidigt att behöva sitta i kö hos försäkringskassan.

För.Det.Tar.Sådan.Tid.

Det mest intressanta är att ”mina sidor” fungerar för ungefär hälften av de föräldrar jag har kontakt med, som oxå har adopterat sina barn, medans det alltså inte fungerar för resterande hälften. Vad är logiken i det kan man ju undra?

Javisst det är världsliga problem, men när saker och ting är krångligare för att vi har adopterat vår dotter, än det skulle vara annars, ja då tappar jag nästan fattningen.

Jorråsåatt…

Categories: Adoption, Guldklimpen | 4 Comments

Bloggtips

Det var länge sedan jag tipsade en blogg nu, så jag känner att det verkligen att på tiden att sprida lite nätkärlek. Tipsen på bloggar har ju varierat kraftigt under bloggens tid och numera handlar ju det mesta om Guldklimpen, föräldrarskap och barn i största allmänhet. Ja livet ändras mina vänner, som tur väl är.

Vilda barn

En blogg som jag ramlade in på för några månader sedan och verkligen fastnade för är Vilda barn. Maria som skriver bloggen har blivit en sann inspirationskälla för mig. Hon är utbildad inom sömnad och socialantropologi och brinner för nära föräldrarskap, hon väljer att oskola sitt barn, skriver om föräldrarskap utifrån andra kulturer och andra tider, skriver om raw food och om mycket annat som jag finner intressant och läser med stort intresse. Jag inspireras av människor som vågar gå mot strömmen, följa sitt hjärta och lyssna på det som känns ärligt, naturligt och riktigt. Att välja frihet och harmoni istället för motsatsen.

Jag finner det alltid inspirerande när människor vågar välja sin egen väg. För det kräver mod, insikt och en stor portion styrka.

Just nu har hon dessutom en adventskalender på sin blogg, med en ny lucka som öppnas varje dag med fantastiskt innehåll. Bakom det som lottas ut står drivna företag och privatpersoner som försöker göra skillnad med sitt ekotänk, genom att återbruka och genom kreativitet. Jag har hittat till många nya, härliga webbutiker och bloggar redan via denna kalender.

Inspiration som heter duga med andra ord.

Categories: Bloggkärlek | 5 Comments

På klappjakt

22723103-origpic-74551f (Custom) copy

I år är det verkligen extra roligt att köpa julklappar, jag får verkligen hejda mig för att inte spendera alla mina pengar på fina barnkläder, leksaker och annat. Det jag verkligen försöker tänka på numera är att det jag köper skall vara ekologiskt, hållbart, giftfritt och så bra som möjligt för moder jord och för mina barn. I dag trillade jag in på Medveten Minis hemsida och hittade en hel massa fint (fotot är lånat från deras sida).

Till guldklimpen som verkligen älskar att leka med mat har jag hittat en underbar fransk liten låda med matvaror samt ett frukostsett i trä. Alltså hur gulligt? Sedan får hon en timmerbil i trä oxå, såklart, lite bilar ska det finnas i tösens rum.

På resan till lillebror tänkte jag jag ta med detta underbara trätåg (första grejen som jag har vågat köpa till lillebror faktiskt). Jag tänkte packa ner det i en Fjällräven rygga tillsammans med något mjukt gosedjur, en bok och lite annat. Precis som jag gjorde när vi träffade Guldklimpen första gången.

Sist men inte minst så var jag tvungen att klicka hem två likadana tröjor till Guldklimpen och lillebror. Med lejon på såklart. Tänker att det kan vara roligt för dem båda att ha på sig likadana tröjor där i början.

Känns bra att ha hittat så mycket fint, som dessutom är bra för miljön och för de små. Något som sannerligen borde vara en självklarhet när det gäller alla barnkläder och leksaker kan jag tycka.

Categories: Guldklimpen, Vackra ting | 2 Comments

Lite mer om lillebror

Ja, ni undrar ju lite mera om lillebror. Såklart.

Vi fick faktiskt reda på att lillebror fanns redan när vi var nere i Tjeckien och hämtade hem Guldklimpen. Han var då bara knappa året och både jag och mannen blev helt ställda över informationen om att där fanns ett biologiskt syskon. Ställda men båda direkt överräns om att framföra vår önskan om att få adoptera även honom, om nu möjlighet fanns.

Tyvärr fanns inte den möjligheten då och i ärlighetens namn så var det kanske bäst så, just då. Vi hade ju fullt upp med vår Guldklimp och hon har verkligen behövt sin ensamtid med oss, för att utvecklas så fantastiskt som hon har gjort och för att knyta ann till oss på det allra mest fantastiska sätt.

Men lillebror har hela tiden funnits där i bakhuvudet. Vad händer med honom? Kommer han att få en familj? Hur mår han? Hur ser han ut?

Så när det där magiska telefonsamtalet kom så var det en glädje som inte visste några gränser, samtidigt som vi blev överrumplade över att hela processen trots allt hade gått så fort.

Nu fyller lillebror snart två och vi hoppas ju såklart på att få hämta hem honom så fort det nu bara är möjligt. För han saknas oss.

Categories: Livet helt enkelt, Okategoriserade, Resan till lillebror | 5 Comments

En adventssöndag och Karmaljus

I dag har vi en riktigt regnig och blåsigt adventssöndag här i västkuststaden. Jag sitter mest inomhus med tända ljus, dricker te och planerar för sådant som kommer att hända framöver. Som ni nog förstår så kommer jag antingen att lägga ner mitt företag eller åtminstone lägga det på is ett tag. Livet tog lixom över och gjorde så att tiden inte riktigt räcker till längre. Men vad gör väl det?

DSC_0894 copy (Custom)

Visst det känns lite tråkigt att Karmaljus inte ens fick komma ur startgroparna, jag hann ju knappt starta upp innan jag fick pausa. Det skulle ju vara så spännande att se om vingarna höll för att flygas med, om min produkt var tillräckligt bra. Jag har dock kvar alla grejer här hemma, garaget är fullt av vackra marockanska skålar, ljusvekar, sojavax och luktegott. Så jag hoppas att någongång i framtiden kunna tillverka lite ljus igen, men tills vidare så ligger det alltså på is.

En sak är säker och det är att jag har fått blodad tand. Jag tycker att det var helt sagolikt roligt och utmanande att starta företag, att vara sin egen och att låta min kreativitet få skena iväg och tänka tankar som jag aldrig har tänkt innan. Spännande, inspirerande och utmanande som bara katten.

Så är det något jag borde göra i framtiden så är det just det, driva något eget med inriktning mot det kreativa. Vad får framtiden utvisa, för hur jag än försöker att själv planera min väg så börjar jag att inse att vägen minsann planerar sig själv. Så det är bara att hänga med på färden och hoppas att den i alla fall ett tag framöver blir lite mer rak än vad den har varit.

Gärna med fler överraskande stopp på vägen.

Categories: Livet helt enkelt, Mitt företag:Karmaljus.se | 8 Comments

Det livet kretsar runt

Tack snälla för era Grattishälsningar och lyckatillande. Det känns så ofantligt skönt att äntligen kunna berätta, både här, på jobbet, till vänner, släktingar och bekanta. Jag verkligen hatar att inte kunna få berätta för hela världen på en gång, när det lixom bara bubblar där under ytan av glädje, kärlek, nervositet, nyfikenhet och längtan.

Det mesta i livet kretsar kring detta just nu.Såklart. Vi håller som bäst på att samla ihop alla dokumenten till vår akt. De flesta papper är hos översättaren, en del inväntar vi såsom utdrag ifrån belastningsregistret och annat har vi själva kvar att fixa. Fotografier som skall väljas ut, framkallas och klistras upp på papper jämte små texter om vilka vi är och var vi bor. Sedan skall vi återigen till läkaren för kanske fjärde gången på två år för att få intygat att vi är friska och lagom tjocka.

Allt det där börjar bli rutin nu. Det är väl det som är den största fördelen med att adoptera så snabbt igen, hela adoptionsprocessen sitter kvar i ryggmärgen och det underlättar såklart. För all pappersexercis och kontroller av oss både mentalt, själsligt, ekonomiskt, fysiskt och socialt kan annars få vem som helst att storkna. Det är väl just det som har tagit musten ur, mig mellan varven, under hösten. Det och ovetskapen om vi kommer att bli godkända av socialen att ta emot ett barn till eller ej. Jag kan säga att det kan knäcka även den bästa.

Men tack och lov så är vi nu alltså ute på andra sidan och kan äntligen lägga all vår energi där den hör hemma. På Guldklimpen och på att förberedda henne på en liten lillebror. Hennes direkta och spontana reaktion när hon fick veta att hon skulle få en lillebror var :men okej, ska vi åka i dag då och hämta hem honom? Hmm, ja som ni nog alla har förstått så går det ju inte riktigt så fort. Om vi säger så. Men hämta hem honom ska vi, vi vet bara inte när ännu.

Vår målbild är just nu någongång i februari/mars, vilket alltså bli ganska exakt ett år efter vi hämtade hem vår Guldklimp. Tänk om vi hade vetat det för ett år sedan. Innan beskedet på Guldklimpen kom och vi befann oss i ett mörker utan slut.

Livet alltså, vilka överraskningar det har i rockärmen.

Categories: Livet helt enkelt, Resan till lillebror | 4 Comments

Det livsomvälvande

Nu vågar jag äntligen berätta, efter månader av väntan, oro och på att saker och ting ska falla på sin rätta plats.

Den 19:e augusti, på min födelsedag ringde telefonen här hemma, ett telefonsamtal som jag missade eftersom jag och Guldklimpen var nere i källaren och hämtade tvätt. Jag sprang dock upp när jag hörde att det ringde och såg ett välbekant nummer blinka där på displayen. Jag ringde upp men inget svar då telefontiden för dagen ännu inte börjat. Så istället skickade jag ett mail med frågan om det var något viktigt. Till svar fick jag, prata med din man, det är positiva nyheter.

Det var vår adoptionsförmedling som ringde oss för att berätta att vi hade fått barnbesked på Guldklimpens biologiska lillebror. Samma dag rasslade det till i inkorgen och vi fick de första fem fotografierna och en massa dokument på den underbara lilla gossen som direkt klev in i mitt hjärta och startade den stora längtan.

Han är såklart helt bedårande söt, har stora bruna ögon precis som storasyster och ett leende som smälter mitt hjärta.

När vi fick telefonsamtalet hade vi alltså varit föräldrar i knappt fem månader, så det blev såklart en lätt chock för oss. Men vårt svar var direkt och det mest självklara i världen, vi skulle göra allt som stod i vår makt för att få hämta hem lillgossen så fort som möjligt. Nu är ju byråkratin långsam och att få adoptera ett barn till så snabbt inpå det första är långt ifrån en självklarhet.

Men som sagt, nu efter månader av utredningar så är alla dokument äntligen påskrivna och vi håller för fullt på att sammanställa det sista i akten. Så nu hoppas vi på att få iväg allt till vår adoptionsförmedling innan jul och att vi kan få åka ner till vår grabb någon gång i februari/mars.

Så kära ni, jag trodde aldrig att jag skulle få skriva dessa rader här, men om ett litet tag blir vi faktiskt tvåbarnsfamilj. Guldklimpen blir storasyster och jag har verkligen inte önskat mig något mer av livet än just det.

Tänk att livet kan ha sådana gåvor i beredskap för oss, tacksam är bara förnamnet.

Categories: Guldklimpen, Livet helt enkelt, Resan till lillebror | 12 Comments

Stora pepparkaksbaket

DSC_0930 copy (Custom)

Vi har bakat pepparkakor i flera dagar nu. Först har jag själv bakat skurna mandelpepparkakor, typ det godaste och enklaste jag vet i juletider. Dels sprider de en helt magisk doft i hela huset, det finns inget som doftar jul såsom nybakade pepparkakor gör. Sedan är de verkligen försvinnande goda. Det enda kruxet är att de går från perfekt gräddade till brända på typ sekunden, här gäller det verkligen att vara på alerten. Jag använder mig av detta recept som verkligen aldrig har gjort mig besviken.

Nytt för i år, är ju så klart att baka ”vanliga” pepparkakor oxå. Det är ju lixom ett måste med en nyfiken, energisk liten femåring i huset. Eftersom jag har eoner av tid så gjorde jag egen pepparkaksdeg, vilket verkligen blir all världens skillnad jämfört med butiksköpt sådan. Det är väl värt mödan att göra egen, jag lovar. Jag använde mig av detta recept och pepparkakorna blev verkligen smaskens (och degen likaså).

Så nu har vi fyllt på skafferiet till bredden med pepparkakor. Dock har jag en stark känsla av att vi kommer behöva baka minst en sats pepparkakor till innan jul.

Som sagt, försvinnande goda.

Categories: Vid spisen | 3 Comments

På tal om det där med julkalender

DSC_0913 copy (Custom)

Vår Guldklimp har tre julkalendrar här hemma i år. En för tv, en för radio och så en liten för små paket som min mamma köpte när de var i London för några veckor sedan. Jag är verkligen kluven till det där med att barn får för mycket presenter, jag vill absolut inte att vår lilla tjej ska bli bortskämd med prylar utan istället bortskämd med kärlek, kramar och uppmärksamhet. Men innan hon fick den där presentkalendern av sin mormor så hade jag faktiskt redan bestämt mig för att hon skulle få en sådan i år.

Av olika anledningar.

Eftersom det nu inte blir någon förskola för Guldklimpen så är vi två ju hemma hela dagarna. Vilket är supermysigt och alldeles underbart. Såklart. De allra flesta av veckans dagar. Men vissa dagar är bara långtråkiga och alldeles för gråa i kanterna, ni vet de där dagarna när energin är låg och fantasin går på sparlåga. Så för att få en kall december att kännas roligare och längre så är hela grejen kring julkalendrar alldeles utmärkt för en hemmamamma och en hemmadotter.

I dag fick hon boken Pettson får julbesök i sin julkalender. Det första vi gjorde nu på morgonen, medan äggen kokade och kaffet rann ner, var att sätta oss i stolen med en filt över oss och påbörja det där läsäventyret. Resten av boken kommer vi att läsa färdigt under lunchvilan. Dessutom så tror jag att den boken med alla sina jultraditioner kommer att sätta igång en massa tankar hos vår lilla tjej, tankar och funderingar som vi har hela dagen på oss att diskutera igenom. I går fick hon några små rosetter att ha i håret av mormor och de tänkte vi oxå använda i dag för att testa lite nya frisyrer och leka hårfrisör.

Så tja, det där med en julklapp varje dag fram till jul är helt rätt för oss, i år. Men det är klart det är ju väldigt beroende på vad som ges och hur julklapparna behandlas av mottagaren. Får sakerna ingen uppmärksamhet och läggs på hög i ett hörn någonstans så kan det ju lika gärna vara, om ni frågar mig.

Så det så.

Categories: Guldklimpen, Livet helt enkelt | 3 Comments

Att skapa jultraditioner

DSC_0903 copy (Custom) (2)

DSC_0901 copy (Custom)

I år är det första året som vi har barn i huset. Vi får alltså för första gången uppleva en december som föräldrar och vår lilla Guldklimp får för första gången i sitt snart sexåriga liv fira jul med en familj. Och jag vill skapa så fina julminnen som det nu bara är möjligt för henne, små stjärnstoft av värme, glädje, lekfullhet och kärlek.

I helgen var det ju första advent och vi hade fina vänner här med sina barn på det stora lussekattsbaket. Vi har bakar lussekatter många gånger förr om åren, eller vi och vi, mannen och hans vän Ola är de som står för ruljansen. Jag hejjar mest på och stoppar sedan i mig osunda mängder av de söta, varma, fluffiga gula sakerna som sedan kommer ur ugnen. Att göra allt sådant med barn i huset höjer ju stämningen tusenfalt. Att göra det för någon annan och skapa glädjefulla barndomsminnen gör varje ögonblick så mycket mer värdefullt.

I dag plockat vi fram adventskalendern, den för tv och den för radio. Vi pratade länge runt lucköppnandet, jag och Guldklimpen. Diskuterade motiven och jag berättade vad en julkalender är och att vi från och med i dag faktiskt genom att öppna de där luckorna har startat nedräkningen fram till julafton.

Och jag tycker att det är så mysigt. Sedan kryper vi upp tillsammans under en filt och tittar på det där första avsnittet av julkalendern. Å äntligen får jag uppleva julen genom ett barns ögon igen.

Gissa om vi ska maxa julen här hemma i år….

Categories: Guldklimpen, Livet helt enkelt | 2 Comments

Att fortfarande finnas kvar

Hej på er. Jamen jag förstår, ni undrar ju vart katten jag håller hus. Mitt bloggande har varit av och på nu under en ganska lång tid, vilket helt enkelt beror på att min energi är väldigt av och på. Av olika anledningar. Det där livsomvälvande som jag tidigare har hintat om har i dagarna fallit på sin plats. Men det har tagit tid. Tid, energi och ork. Precis som det så många gånger är med sådant som är livsomvälvande, då är det lixom inte så mycket annat som spelar så stor roll längre.

Men jag har valt att vänta lite med att berätta här. Men snart så…snart är tiden inne även för att berätta för er.

Under tiden så funderar jag igen på bloggens vara eller inte vara. Jag har inte samma gnista längre och bara den sista veckan så har jag tappat säkert fem följare på bloglovin… det kanske är ett tecken på att det är dags att sluta, dags att dra vidare.

Stänga en gammal dörr för att kanske kunna öppna upp en ny….

Categories: Livet helt enkelt | 6 Comments

Finaste gåvan från syster

DSC_0822 copy (Custom)

DSC_0811 copy (Custom)

Vid det här laget känner ni nog till min stora kärlek till smycken med amuletter, gärna färgglada och hemgjorda sådana. Gärna med en tanke bakom, med karaktär och en djupare mening.

Då förstår ni nog min glädje när jag i går fick detta vackra armband av lillasyster. Hon gjorde några stycken sådana i somras för att sälja i mina föräldrars gårdsbutik. De blev uppskattade och hon gjorde speciallbeställda armband t.o.m (så skulle någon av er bli handlöst förälskade så som jag blev, så tror jag nog att hon kan ta emot någon beställning). Jag föll för dem alla, oavsett färg. Men sa på skoj sådär att ett sådant i alla möjliga färger önskar jag mig i födelsedagspresent.

Nu är det ju ett tag sedan jag fyllde år men i går dök hon helt oväntat upp i stallet och hade alltså med sig detta underbara armband i försenad födelsedagspresent. Å jag tycker så mycket om det redan. Amuletten kommer dessutom från vår Tjeckienresa, det är från vårt första zoobesök med Guldklimpen. Väldigt speciellt och betydelsefullt med andra ord. Annars brukar syster använda mynt ifrån världens alla länder som hon slipar till och gör lite mer ruffa innan hon borrar hål och trär pärlor.

I alla fall så är jag så in i vassen glad för detta vackra och betydelsefulla armband. Kommer med största säkerhet att bli precis lika mycket använt som buddahhalsbandet som hon gjorde till mig för något år sedan. Det och mitt halsband med rosenkvartsen är nästan de enda jag använder.

För att de är de som står för en djupare mening och är de vackraste jag vet.

Categories: Vackra ting | 4 Comments

Dagens materiella lycka

DSC_0774 copy (Custom)

DSC_0648 copy (Custom)

DSC_0657 copy (Custom)

Förra veckan var jag faktiskt nere en sväng på stan, alldeles själv, bara jag. För att uppdatera garderoben lite. Det har ju av förklarliga skäl inte blivit så att jag har svansat runt på stan själv på väldigt länge, eller alls varit på stan för den delen. I alla fall så gick jag inom Haga Home här i Halmstad som visade sig ha ett alldeles ypperligt utbud att snygga toppar och tröjor. Jag samlade på mig ett gäng tröjor att ta med in i provrummet och väl där inne så upptäckte jag att alla var av samma märke. Expediten förklarade för mig att märket Whimsical är alldeles nytt på den svenska marknaden och att de som första butik har fått ta in och sälja (har utan resultat försökt att hitta det på nätet, nixpix). Och lycklig är jag för det, fick med mig en grå sak med fransar på ärmarna som kändes väldigt mycket jag.

Ett hett tips till alla Halmstadsbor alltså.

Categories: Gardroben | 2 Comments

Guldklimpen och språkutvecklingen

Jag fick en fråga av Emma om hur det går med Guldklimpen och hennes språk. Kan säga att det var en av de frågorna som verkligen oroade mig innan vi träffade vår lilla tjej. Hur skulle det gå för en femåring att helt lära om, att ta in ett nytt språk och göra det till sitt. Hur svårt skulle det bli för henne, för oss. Hur skulle vi kunna kommunicera med varandra i början? Skulle det ens vara möjligt.

Till en början, där nere i hennes hemland, var det verkligen skitjobbigt. Både för henne och för oss. Vi förstod inte varandra alls, vilket skapade en massa missförstånd stup i kvarten och vi blev alla frustrerade. Men för var dag som gick blev det bättre och bättre. Redan efter första veckan kunde Guldklimpen fler svenska ord än vad vi kunde ord på hennes språk. Vi började förstå varandra genom en blandning av svenska, tjeckiska och teckenspråk. De där första knaglande veckorna var faktiskt google translate en räddare i nöden.

Nu efter sju månader med oss och knappt sex månader i sitt nya hemland, pratar hon på flytande svenska. Hon har lärt sig helt galet fort, suger upp varenda ord vi säger, frågar vad det betyder om hon inte vet och pratar konstant, hela tiden. Hon är i varfördå-fasen. Varför ramlar inte månen ner på jorden mamma? Varför växer gräset? Varför är gamelmorfar död? Varför dör man? Vad händer när man dör? Varför pratar inte Lemuren svenska? Varför pratar inte de som är fattiga och sitter utanför affären svenska? Har de ett annat språk? Varför då? Varför är de fattiga? Är vi fattiga? Varför inte?

Sådär pratar hon dagarna i ända och ibland håller jag på att bli galen på alla frågor. Eftersom varje svar jag ger henne leder till en ny fråga. Men precis när mitt tålamod är på väg att tryta brukar jag ofta komma på att jisses, det här är ju så häftigt. Hon har de djupaste frågor och kan ställa dem till mig, til oss, på ett språk som bara har varit hennes i ett par månader. Det är då jag blir så förundar över henne, hennes enorma språkbegåvning, hennes vetgirighet och hennes djupsinnighet. Jag är tacksam för att hon har det så lätt, för jag vet att det är långtifrån alla adopterade barn som lär sig hantera ett språk så lätt och snabbt som hon har gjort.

Sedan vet jag att många barn som är adopterade kan utåtsett ge sken av att behärska ett språk väldigt väl. Men där under ytan så kan det vara så att de inte alls förstår språket på djupet och att just detta kan ställa till stora problem senare i livet. Just av den anledningen skall vi besöka en logoped någon gång under vintern för att få svar på om hennes språkutveckling är så bra som vi tror. Om den är det, så är tanken att hon skall börja förskoleklass till hösten, är den inte det så ger vi henne ännu ett år innan hon börjar skolan.

För att hinna ikapp, komma i fas och för att det är bättre att låta henne vänta ett extra år nu, än att hon kanske blir tvungen att gå om en klass någonstans i lågstadiet. Såklart.

Categories: Guldklimpen | 1 Comment

Stillsam Måndagsmorgon

DSC_0790 copy (Custom)

Jag vaknade vid halvsjutiden i dag av små tassande barnfötter som smög in till mannen. Han den stackaren har åkt på en brakförkylning och sov just i natt i Guldklimpens rum för att han har sådan hosta att han annars skulle väcka oss alla stup i kvarten. Vilket hade varit helt okej för mig men inte för en liten femåring som är superkänslig för att bli väckt mitt i natten och inte kan somna om på direkten, såsom jag kan.

Så vi har varit samlade alla fyra (med vovven inräknad) denna måndagsmorgon och ätit en stillsam frukost tillsammans och planerat lite för sådant som behöver planeras för. Så mysigt att sitta alla tillsammans och bara vara. Jag passade på att göra lite havregrynsgröt denna förkylningsmåndag med en massa kanel i och gjord med hälften mjölk och hälften vatten, såsom jag alltid vill ha min gröt. Det och en massa gammeldags äppelmos till, sådan med äppelbitar i och smak av kanel. Så god.

Och nu sitter vi här nere i vardagsrumssoffan, alla med sitt men ändå tillsammans. Guldklimpen tittar på sin sedvanliga morgonfilmsnutt och tittar mellan varven upp på mig med sina mörkbruna ögon, klappar mig på handen och säger ”mamma jag lälskar dig”.

Fint så det förslår.

Categories: Livet helt enkelt | 4 Comments

Fars egen dag

DSC_0789 copy (Custom)

I dag firar min man sin allra första fars dag. Alla sådanadär ”första grejer” som vi har gjort det här året känns så stora, magiska och helt fantastiska. För nu är vi äntligen där, där vi har velat vara så länge, med en liten älskad dotter i familjen som gör oss hela.

DSC_0782 copy (Custom)

Mannen som har varit iväg på spelning och sovit över där nere i Skåne, kom hem först runt lunchtid och var rejält förkyld. Vi har de senaste dagarna förklarat det här med farsdag för Guldklimpen och när hon i går själv fick välja vad och om hon ville ge något, så blev det en stor bukett med blommor i pastelliga färger. Det och en burk Nutella, på min inrådan faktiskt. Hon ville först köpa knäckebröd men min man har en något osund fallenhet för Nutella och har inte fått ha det hemma det senaste året för mig. Men nu, tja jag tyckte faktiskt att han minsann kunde få den där Nutellaburken på sin första fars dag.

DSC_0780 copy (Custom)

I förmiddags tog vi bilen ut till familjegården för att fira min far. Han hade varit iväg på jakt och huset var fortfarande fullt med skånesläktingar. Av mig fick han några paket te och några trisslotter. För att jag önskar honom inre värme och all världens rikedomar. Dessutom har jag lyckats få honom förälskad i de där heta och underbara teerna från Yogi tea och då gäller det att smida medans järnet är varmt.

Så vi har med andra ord haft en alldeles lagom avslappnad och kramig Söndag som genomsyras av tacksamhet för nära och kära. För att vi har lyckan att ha varandra och för att vi har några underbara pappor att fira i vår familj.

Categories: Livet helt enkelt | 2 Comments

Årets gåsamiddag

DSC_0757 copy (Custom)

Några timmar efter att mannen åkt iväg till skåne för att agera musiker på någon fest, så packade jag och Guldklimpen in oss i bilen för att åka på årets kanske godaste middag. Som tradition bjuder mina föräldrar hem oss syskon med familjer, mormor samt våra närmsta skånesläktingar på gåsamiddag varje år i samband med mårtensafton. En tradition som är mycket uppskattad av alla inbjudna eller såsom min syssling från Malmö sa i dag, – det finns två högtider på året som jag aldrig missar att fira och det är Midsommarafton samt Gåsamiddagen här uppe i Halmstad. Kan ju kanske beror på att maten är helt himmelsk oxå, mina föräldrar kan verkligen det där med att laga god mat och ställa till med kalas.

Guldklimpen var helt bedårande söt i sin nya, vita tyllkjol och halsbandet som hon fick ifrån gammelmommo häromdagen. Det är inte så ofta hon självmant sätter på sig en kjol eller klänning för den delen, det är en riktig liten byxtjej vi har här i familjen.

DSC_0741 copy (Custom)

Självklart var även favoritkusinerna där så Guldklimpen fick några uppskattade lektimmar med Noel och Linnea innan Noel somnade i soffan av utmattning. Vid niotiden åkte vi hem och jag nattade en trött men väldigt nöjd liten tjej som innan vi åkte hem frågade sin mormor om hon snart fick komma på gåsamiddag igen.

Med andra ord en middag som uppskattades mycket både av stor som liten.

DSC_0760 copy (Custom) copy

Categories: Livet helt enkelt | 3 Comments